151 Av det föregående framgår, att den norska lagtermen einskipat skip ej kan i strid mot andra samstämmande vittnesbörd åberopas som ett ur militär synpunkt giltigt uttryck för tvitugsessans bemanning. Lika litet kan det antagas, att en svensk fi^epertiugh s^ssa, använd som ledungsskepp i härfärd, haft en besättning av blott 40 man. Att ett stormannaprivilegium, givet i vederlag för utrustning av ett ledungsskepp, skulle knutits vid förutsättningen om en militärt otillräcklig prestation måste också, såsom förut framhållits, anses föga sannolikt. Redan av detta skäl bör utan tvivel kombinationen av östgötalagens fiuratighi s^essar med fitxpertiugh sxssa uppgivas. Men därmed är också grunden undanryckt för den hypotes, enligt vilken vissa stormäns i de bestämmelser, där uttrycket fiuratighi s^essar förekommer, stadgade rätt till särskilda böter vid dråp eller sårande av i deras tjänst stående personer, skulle grunda sig på särskilda prestationer inom ledungsorganisationen. Skepp med en besättning av fyrtio man omtalas visserligen någon gång i sagolitteraturen,^' dock aldrig betecknade som tvitugsessor, men att detta manskapstal inom något område eller under något skede skulle ägt militär betydelse inom ledungsväsendet, kan icke styrkas. Skulle på den punkt, som nu blivit undersökt, någon tvekan fortfarande kunna råda, finnes emellertid ännu ett och, efter vad det förefaller, avgörande skäl mot den till granskning upptagna hypotesen, översättningen av fiuratighi Sisssar med ’fyrtio roddare’ är ytterst tvivelaktig och sannolikt omöjlig. I fornsvenskan förekommer ordet s^essi m. endast på detta enda ställe. Såsom beteckning för ett större antal eller samtliga roddare eller besättningsmän på ett skepp är fvn. sessar helt och hållet okänt; för detta ändamål begagnas andra ord, vanligast måhända hdsetar men även hqmluett manskap av SO—100 ledungskarlar. Bärkraften av dylika beräkningar är beroende av en mängd, delvis oåtkomliga faktorer. Tänkbart är visserligen, att fullt skeppstal med full bemanning å varje skepp endast varit ett militärt rustningsprogram, som aldrig kunnat till fullo genomföras. För frågan om det enskilda skeppets ur militär synpunkt erforderliga besättning saknar dock denna möjlighet avgörande betydelse. —Åberopandet .av G 301 (NGL, 1, s. 99) för antagandet av fyrtio mans besättning på tvitugsessan (Steinnes, a.a., s. 57 f.) synes mig långt ifrån övertygande. Att de fem skepp med 50 man å varje, som 1309 utbjödos från Tröndelagen (DN, 1, 121, s. 108) verkligen voro halfpritug skip (Steinnes, a.a., s. 58), är icke alldeles säkert, än mindre att de femtio man, varmed konungen nöjde sig utgjorde hela den besättning, han ansåg behövlig, eller i så fall att därav kan dragas någon slutsats för äldre tider. I början av 1300-talet var utan tvivel det gamla ledungsväsendets upplösning redan på god väg, både i fråga om skeppstyper och i andra avseenden. Frågan om mannskapstalet på tvitugsessan och innebörden av begreppen einskipat skip och »full» och »halv allmänning» har här endast kunnat i största korthet behandlas. En mera ingående diskussion av dessa problem är avsedd att som sista kapitel ingå i avh. Norska ledungsflottans skeppstal och ersätta dess nuvarande kortfattade »Slutord». 37
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=