146 Med stöd av ett stadgande i samma lag har man emellertid kunnat fastställa, att denna ordning, vad Västlandet beträffar, är av relativt ungt ursprung: även här har tvitugsicssan tidigast varit normaltypen, och de från annat håll kända skeppsredetalen visa, att övergången till den större fartygsklassen skett i samband med nedsättning av skeppens antal. Fråri Danmark vittna åtskilliga hamnetal i Konung Valdemars jordebok om der 40-årade skeppet om också ännu talrikare exempel förete spår av fartygsklasser med mindre antal åror; de danska rättskällorna lämna emellertid intyg om att skepp och skeppslag med 40 hamnor eller något mer även här blivit den normaltyp, som man strävade att genomföra. Svenska hamnetal, som med någon sannolikhet kunde sättas i samband med denna fartygsklass äro åtminstone tills vidare icke framdragna; man finner den emellertid omtalad om också blott en enda gång och utan tydligt samband med ledungsväsendet, på ett ställe i östgötalagen. Här betecknas den med en term fi^epertiugh s^essa, som tillkännager, att man i Sverige för att angiva ett fartygs storlek brukade räkna roddarplatserna vid båda skeppsborden, ej som i Norge endast vid det ena. Kanske ligger redan i denna terminologiska självständighet en antydan om att det 40-årade skeppet var väl känt även i Sverige; ännu påtagligare framgår detta därav, att ficepertiugh sassa i det östgötska lagstadgandet tydligen omtalas som den normala typen för större fartyg. Det finnes knappast något skäl att betvivla, att skeppet med 40 åror redan tidigt kommit att få en liknande betydelse i den svenska ledungsflottan som i den norska och den danska. Däremot är säkerligen ett misstag begånget när man trott sig kunna konstatera ett samband mellan denna skeppstyp och de östgötska bötesprivilegiernas fiuratighi stsssa. Man äger från västnordiskt håll en rad uppgifter om storleken av besättningen på tvitugsessor. Det lägsta manskapstal, som nämnes, är 80 man. Oftare omtalas 90 eller däromkring. En märklig anteckning om den norska ledungsflottans skeppstal och manskapsmängd räknar för tvitugsessan med ett normalt besättningstal av jämt ett decimalt hundare. Anteckningen ingår i formellt något avvikande men, bortsett från ett enstaka skrivfel, i sak överensstämmande redaktioner i tre handskrifter, två norska och en isländsk. Två av dessa handskrifter härstamma från senare hälften av 1300-talet, en tredje i det parti, som anteckningen tillhör först från tiden omkring 1400. Inre skäl tala emellertid för att själva anteckningens ursprung är vida äldre och återspeglar förhållandena på en tid som ligger bakom tillkomsten av Gulatingslagens skeppförteckning. Denna har med rätt stor sannolikhet daterats till omkring 1200 och bl.a. med stöd härav har skeppstypsreformen tillskrivits Sverre, som skulle genomfört den, sedan han 1184 definitivt blivit herre i Västlandet och med tillämpning av under kampen med Magnus Erlingsson vunna erfarenheter om de större skeppens militära överlägsenhet över
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=