144 utanför kustens bevakningslinje och befann sig »i full rodarätt», såsom Södermannalagen uttrycker sig, var en konungsfrid, är nämligen enligt svealagarnas vittnesbörd fullt säkert; för fridsbrott ombord å sådant skepp utgick därför utom vanliga böter en ensaksbot till konungen. Och troligen var den förhöjda frid, som rådde å det vid land liggande ledungsskeppet och i dess närmaste omgivning, redan en konungsfrid, om också av lägre grad. Konungsfriden å ledungsskeppet torde böra härledas ur den allmänna principen, att envar har samma frid å sitt skepp som i sitt hus, och den synes alltså förutsätta att konungen i och med den i hans tjänst utövade befälsmyndigheten ansågs hava tagit skeppet i besittning och vara där rättsligen tillstädes. Men även om det med hänsyn till dessa förhållanden är möjligt, att bokkabot utgick för en konungens man, som dräptes inom ledungsskeppets fridskrets, kunde därav icke dragas någon slutsats om ett särskilt samband mellan {jokkabot och ledungstjänst. Ett dylikt dråp skulle även under denna förutsättning endast utgöra ett specialfall bland andra, vid vilka konungen likaledes kunde fordra bokkabot för sina »män». Varhelst en kunglig skeppsfrid rådde, vare sig den knöt sig till ett ledungsskepp eller till ett konungens eget skepp, kunde han i motsvarande fall kräva samma bot, och på sina resor till lands hade han anspråk därpå, så snart hans »man» dräptes inom det härad, där konungen för tillfället befann sig, tydligen därför, att den konungen omgivande fridskretsen vid hans besök i landskapet på den tid, då denna regel gällde, territoriellt sammanföll med häradet, ej såsom längre fram, med landskapet i dess helhet. Villkor för konungens bokkabotsrätt voro i de olika fallen dels att dråpet skedde inom ett område, där konungen enligt gällande rätt ansågs närvarande, dels att den dräpte var konungens »man», icke att den förre utövade en säregen art av konungslig myndighet eller att den senare fullgjorde en säregen art av konungstjänst. Uttrycket jiri borpe ok bryggiu sporpe utgör således intet stöd för hypotesen om ett »ursprungligt samband mellan bokkaboten och ledungstjänsten». Rättvisligen bör erkännas, att det argument, som nu blivit granskat, intager ett mycket underordnat rum i den bevisning, man sökt förebringa för nämnda hypotes. Så mycket större vikt har man fäst vid det i stadgandena om vissa personers rätt att vid dråp å bryte eller »man» taga en ensaksbot av sex marker ingående villkoret att vederbörande ägare eller herre skall hava stallara ok stekara ok fiuratighi Siessa a sialfs sins kust. Enligt en hittills härskande åsikt skall uttrycket fiuratighi s^essa i dessa stadganden betyda ’fyrtio roddare’.^^ Man har kombinerat denna översättning med det å annat ställe i östgötalagen förekommande uttrycket fitepertiugh s^ssa, vilket tolkas som ’ett fartyg med bänkar för fyrtio ScHLYTER i Gloss, t. ögL, s. 365 s.v. Sicssar, m. pl. och i Ordb., s. 626 s.v. s<essi, m. Se nedan s. 151.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=