105 rörande utdrag ur äldre Gulatingslagen som brukar kallas »Konungens och biskopens saköre» i sina båda medeltida handskrifter (från 1300-talet) omtalar boten för försummat byggande av huvudkyrka som en tolvmarksbot, medan beloppet femton marker är infört i de tre övriga handskrifterna, av vilka ingen är äldre än senare delen av 1500-talet.'*^ Utan att alltför mycket bygga på denna omständighet, torde man äga rätt att framhålla möjligheten av att här ett spår kan vara bevarat av den tolvmarksbot, som enligt den föregående framställningen varit femtonmarksbotens föregångare och som vid sådana rent offentliga förbrytelser, där intet rum fanns för en vare sig till enskild målsägande gäldad eller av sådan målsägande förverkad tremarksbot bör haft förutsättningar att längre än eljes hålla stånd mot sin från andra förbrytelser inträngande modificerade avläggare, femtonmarksboten. Måhända ha Gulatingslagens olika handskrifter i stadgandet om kyrkobyggnadsskyldighet företett en vacklan mellan den äldre och den yngre bötessumman. Anmärkningsvärt är också det sporadiska uppträdandet av en mellan konung och bondemenighet jämnt delad tolvmarksbot i ett av Håkan Håkansson givet straffstadgande mot kungliga tjänstemän, som för vinnings skull taga sig an våldsverkare och underlåta att näpsa dem.^'* Ifrågavarande förbrytelse är ju till sin art närbesläktad med de försummelser i avseende å bunden tjuvs förvaring, som enligt äldre bestämmelser föranleda femtonmarksbot för årmaQr eller lendr maör. Att den gamla tolvmarksboten skulle dyka upp i en av de sena konungsstadgar, som läsas i Frostatingslagens inledning, kan förefalla förvånande och nästan osannolikt; alldeles omöjligt är dock icke att man här möter ett tecken på att femtonmarksboten icke heller i Frostatingslagens område hunnit slå fullständigt igenom. Slutligen torde det kunna ifrågasättas om icke de fyramarksböter, som på några ställen i Magnus Lagaböters rikslagsstiftning synas uppträda som motsvarigheter till femtonmarksboten i stället för den enligt Håkan Håkanssons regel om konungsböternas nedsättning till tredjedelen väntade femmarksboten, vilken i andra stadganden verkligen förekommer, i själva verket ansluta sig till ett vid sidan av femtonmarksboten alltjämt kvarlevande äldre bötesbelopp av tolv marker. Även i svensk rätt kunna måhända några spår påvisas av en kunglig tolvmarksbot, vars ursprung och innebörd i grunden torde vara identiska med den norska botens. Kongens og Biskopens Sagöre, 1 (NGL, 4, s. 17 med n. 5). Om handskrifterna se NGL, 4, s. 16 f., 760 ff. F i 12 (NGL, 1, s. 123).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=