104 tingslagen som straff för domsbrott,^^ i Gulatingslagen som straff för mened; i dessa fall är den införd på Magnus Erlingssons tid. Den är i Gulatingslagen stadgad för tingsmenighet som uraktlåta att giva dom i kravmål eller låter tjuv gå odömd från tinget.^^ I samma lag finner man den som straff för direkt förgripelse å det allmännas rätt till val,^^ medan den i Frostatingslagen stadgas för vårdslöshet varigenom denna rätt skadas.^® Årmäbr eller lendr madr som vägrar att taga bunden tjuv i förvar gör sig enligt Gulatingslagen saker till femtonmarksbot, som i förra fallet tillfaller bondemenigheten, i det senare delas mellan dem och konungen.®" Enligt Frostatingslagen skall envar drmadr eller annan som släpper lös bunden tjuv, gälda femtonmarksbot till konungen.®® Uppbrännande av annans ekonomiska anläggning eller upplag å allmänning medför enligt Frostatingslagen femtonmarksbot till konungen,®® tydligen på grund av dennes rätt till allmänningen. Betecknande är att femtonmarksboten här träder i stället för den landndms-hot som skall erläggas till ägaren av den förstörda saken om denna befann sig på hans egen mark.^® Slutligen uppträder femtonmarksboten vid vissa kyrkorättsliga förbrytelser. I Frostatingslagen stadgas den för våldshandling varigenom fylkeskyrkas frid brytes, boten delas då mellan kyrkan och biskopen.^^ Samtliga norska landskapslagar föreskriva femtonmarksbot för böndernas försummelse att i rätt tid bygga fylkeskyrka eller huvudkyrka, i Eidsivatingslagens tredingskyrka.Boten delas i Gulatingslagen mellan konung och biskop och tillfaller i Frostatingslagen biskopen ensam, medan Borgartingslagen och Eidsivatingslagen sakna bestämmelser ommottagaren. Att även denna femtonmarksbot ursprungligen är en konungsbot antydes emellertid dels av konungens andel däri enligt Gulatingslagen, dels av Borgartingslagens bestämmelse, att konungen, sedan bönderna tre gånger försuttit förelagd tvåårsfrist för kyrkobygge, efter ännu en frist av fyra månader må framtvinga lydnad med vapenmakt. Av icke ringa intresse är, att det från senare delen av 1100-talet härG 32 (NGL, 1, s. 19), F V 46 (NGL, 1, s. 183). 32 G 28 (NGL, 1, s. 17). 33 G 35 (NGL, 1, s. 21). 3« G 253 (NGL, 1, 83). 35 G 150 (NGL, 1, s. 59). F XIV 10 (NGL, 1, s. 252). 3^ G 253 (NGL, 1, s. 82). 38 F XIV 12 (NGL, 1, s. 253). F XIV8 (NGL, 1, s. 251). F XIII 13 (NGL, 1, s. 244). Jfr nedan s. 105. “ F II 10 (NGL, 1, s. 134). G 10 (NGL, 1, s. 7 och 4, s. 3). F II 7 (NGL, 1, s. 133), B I 8 (NGL, 1, s. 343 f.). E I 34 (NGL, 1, s. 387). 36 39
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=