55 fredlöses närvaro,®- än mindre nidingens. Helgen själv krävde, att han utplånades ur det samfund, som levde under dess hägn, och intet helgbrott skedde genom hans tillintetgörande: hängningen var liksom överhuvudtaget de germanska dödsstraffen i äldsta tid en sakral handling, ett offer.®^ Tjuvnadsundantaget under den danska ledungshelgens rättegångsvila på skeppen och i hembygden bringar i åtanke Tacitus’ ord om den germanska härfriden: ceterum neque animadvertere neque vincire, ne verberare quidem nisi sacerdotibus permissum, non quasi in poenam nec duds iussu, sed velut deo imperante, quern adesse bellantibus credunt.^^ Tidigt har man även under ledungshelgen börjat skilja mellan uppenbar och icke uppenbar tjuvnad. För den senare stadgades i ledungsrätten en bevisregel, och därmed hade skeppsdomstolens utveckling tagit sin början. På detta äldsta stadium har den i dansk rätt stannat, vilket dock icke behöver visa, att institutets uppkomst skett just här. I svensk rätt har utvecklingen gått vidare och lett till en stark divergens mellan landsrättens och rodarättens ledungsfrid. Skeppsdomstolens kompetens har vidgats till att omfatta alla mål, som kunde tänkas uppkomma under en ledungsfärd. Utan tvivel tyder detta på att ledungsfridens sakrala natur här jämförelsevis snart börjat blekna bort. Också finna vi i svealagarna friden på härskeppet omvandlad till en utpräglad konungsfrid; ett spår av en måhända mindre fullständig utveckling i samma riktning företer även dansk rätt, då Jutska lagen belägger dråp under ledungsfärd med fyrtiomarksbot till konungen.®^ Det jutska ledungsskeppets jurisdiktion i tjuvnadsmål är emellertid icke den enda skeppsdomstol, som dansk rätt känner. Åtskilliga sydjutska stadsrätter antyda i korthet en rättsskipning på handelsskepp, i det de omtala cn styremannens bötesrätt som gäller intill skeppets ankomst till staden men då utslocknar och efterträdes av den kunglige ombudsmannens. Det torde vara tillräckligt att anföra följande stadgande ur Slesvigs äldsta stadsrätt,®® somtydligen är källan för de övriga: 54. Item naute qvicqvid satisfecerint gubernatori pro qvavis offensa, dum simt in via, nichil pertinet ad exactorem. Vigagluma saga, k. 19 (Islenzkar fornsögur, 1 [1880], s. 56). Härom synes den rättshistoriska forskningen i stort sett vara enig. Se v. Amira, a.a., passim; K. Brunner, Deutsche Rechtsgeschichte^, 1, s. 246; R. Schröder, Deutsche Rechtsgeschichte^, s. Tac. Germ. c. 7. 85 JL III 22 (GDL, 3, s. 332). 88 GDL, 5, s. 320. Jfr Slesvigs nyare stadsrätt, 69 (GDL, 5, s. 352, 353), Flenborgs äldre stadsrätt, 69 (GDL, 5, s. 381), nyare stadsrätt, 84 (87) (GDL, 5, s. 418, 419), Statutum civitatis Apenradensis, 89 (GDL, 5, s. 465), Haderslevs stadsrätt, 33 (GDL, 5, s. 480).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=