43 ganska långt fram i tiden varit en saltsjöfjärd och de båda strömmarna på holmens ömse sidor sund inom samma vattensystem^® kan ur den synpunkt, som här anlägges, ej ha betytt synnerligen mycket. Det trånga passet mellan tvenne huvuddelar av farvattnet har i alla fall varit tydligt nog markerat. Endast som sådant räcker visserligen läget på detta pass icke till att förklara Stockholms betydelse i det västmanländska stadgandet. För ett skepp från Västmanland återstod även innanför Stockholm en ganska lång sjöresa, innan hembygden nåddes. Vore stadgandet av rent västmanländskt ursprung, skulle man vänta sig, att skeppsjurisdiktionen ägt bestånd, ända tills västmanländskt område blivit nått, alldeles som den enligt de gamla svenska och norska stadsrätterna utslocknar först vid ankomsten inom stadsområde. Men holmens läge har erbjudit naturliga betingelser, som kunnat skänka den en säregen rättslig betydelse inom en ordning, som ej var begränsad till något av de enskilda yttre eller inre svealandskapen men som förenade dem alla till samfällda företag och just därför kunde sträcka sina verkningar in i deras inre rätt. Ej nog med att Stockholm ligger på den punkt, där de stora färdelederna utåt Saltsjön och inåt Mälaren löpa samman eller skiljas, huru man nu vill se saken. På ömse sidor om holmen i dess närmare eller fjärmare grannskap utmynna också talrika smärre vattenvägar — i forntiden flera än nu —, som från svealandskapens inre delar leda fram till de i östlig och västlig riktning gående huvudstråken och som därför även de kunna sägas visa hän på Stockholm som en naturlig plats för möte eller avsked. Här vid vägskälet samlades kanske en gång de ledungsflottor, som sveakonungen bjöd ut från de olika landen i sitt rike; här upplöstes de väl då också efter slutad härfärd för att segla hem åt olika håll.^® Utanför E. Granlund, De geografiska betingelserna för Stockholms uppkomst (Geogr. förb. 1 O-årsskrift 1928). Tre uppgifter i den fornvästnordiska litteraturen röja en åtminstone redan på 1100-talet gängse föreställning om den blivande Stadsholmen som traditionell utgångspunkt och avslutningsplats för svenska härfärder. I Hjalmarskvädet minnes den döende kämpen konungasätet i Uppsala men också avskedet frän den älskade »på utsidan av Agnafit» (Eddica minora, ed. A. Heusler & W. Ranisch, s. 50, 52). Det romantiska motivet erinrar om en välbekant skildring i Erikskrönikan (ed. R. Pipping, s. 7 f.) och visar, att denna kan ha haft förebilder i äldre nordisk diktning. Spgubrot berättar om konung Rings flotta: er sua sagt, at pa er Suiar ok Nordmenn foru ut med leidangrinn um Stoksund, at pa uar halfr priöi togr hundra^a skipa. Därför att flottan samlats vid Stocksund, kunde skeppstalet räknas där. Hos Snorre heter det om konung Agnes återkomst frän härnadståget till Finland: En er hann komaustan, lagTH hann til Stokksunda; hann setti tjgld sin su(ir a fitina (Heimskr., cd. F. Jönsson, 1, s. 35; jfr Historia Norwegiae, Monum. hist. Norv., ed. G. Storm, s. 99). Efter de senaste undersökningarna, särskilt av de isländska traditionerna om Olof Haraldssons utbrytning ur Mälaren, kan intet tvivel råda om att Stoksund är Norrström och Agnafit (en del av) Stadsholmen. Se framför allt B. Nerman, Det forntida Stockholm, s. 28 ff., även om den i
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=