37 Man torde följaktligen med skäl kunna förmoda, att även den södermanländska ledungsrätten ursprungligen undantagslöst tillämpat straffskärpningsprincipen på alla brott, där detta var möjligt. Utplånandet av denna princip i fråga om icke uppenbara tjuvnadsmål i ledungsstadgandets nu föreliggande avfattning torde kunna förklaras på olika sätt. Möjligen har den södermanländska ledungsrätten i likhet med den jutska från början även i dylika mål stadgat hängning, och då detta straff senare under inflytande av den mildringstendens, som i landsrätten gjorde sig gällande, utbyttes mot böter, har man i ledungsrätten utan vidare infört landsrättens bötessatser i icke uppenbara tjuvnadsmål och således på denna punkt uppgivit den eljest iakttagna straffskärpningsprincipen. En annan möjlighet är, att ledungsrättens bötessatser, vare sig de efterträtt ett ursprungligt hängningsstraff eller icke, tidigare verkligen utgjort fördubblingar av landsrättens, d.v.s. att ledungsrättens tremarksbot ursprungligen motsvarat en tolvöresbot, dess niomarksbot en tredubbel tolvöresbot enligt landsrätt. Att den nordiska tremarksboten i allmänhet trätt i stället för en äldre tolvöresbot är en åsikt, som på beaktansvärda grunder omfattats av flera forskare.^^ Ett av de tydligaste spåren av det antagna tidigare tillståndet föreligger måhända just i Södermanlandslagen, som stadgar en »skymfbot» {pokki) av tolv öre på en punkt, där andra lagar ha tre marker."*^ Åsiktens riktighet kan emellertid ej fastställas utan en ingående undersökning, som måste omfatta stora delar av det nordiska bötessystemet och vars företagande här ej kan komma i fråga. I varje fall kan mot ett försök att på denna väg förklara identiteten mellan ledungsrättens och landsrättens tjuvnadsböter anföras, att ledungsrättens bötesbelopp i fråga om sår och slag genomgående synas förete fördubbling av de belopp, som landsrätten pä sitt direkt kända utvecklingsskede stadgar för samma brott utanför högre frider. Om ledungsrätten på dessa punkter tagit hänsyn till tolvöresbotens förmodade ersättning med tremarksbot inom landsrätten, kan med skäl frågas, varför så ej skett även ifråga om tjuvnad. Sannolikare synes därför den först ifrågasatta förklaringen, att ledungsrättens tjuvnadsböter oförändrade överförts från landsrätten på en jämförelsevis sen tidpunkt, då det gamla strafi^-ättssystemet redan var i viss mån uppluckrat av en mildringstendens, som även kunde leda till en partiell genombrytning av den med ledungsfriden och andra högre frider förbundna straffskärpningsprincipen. W. E. WiLDA, Das Strafrecht der Germanen, s. 345 f.; K. Lehmann, Der Königsfriede der Nordgermanen, s. 51; jfr C. G. E. Bjcrling, Om bötesstraffet i den svenska medeltidsrätten, s. 104 n. 3. SL III § 1. Jfr ögL yEB XVI och se i övrigt mitt arbete Lokkabot och fiillrättsbot.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=