36 två vittnen och tolfmannaed.'^^ Ledungsrätten stadgar för alla icke uppenbara mål om sår och slag sexmannaed å svarandens sida. En nedsättning av beviskravet till hälften i sammanhang med en genomgående förenkling och generalisering av bevisregeln är således uppenbar i full överensstämmelse med motsvarande skärpning, förenkling och generalisering på det straffrättsliga området. Att beviskravets nedsättning till hälften måste anses gälla även tjuvnadsmålen, är förut framhållet. Identiteten av ledungsrättens bötesbelopp i icke uppenbara tjuvnadsmål med landsrättens belopp i samma fall utgöra således såväl inomSödermannalagen själv som i jämförelse med andra lagars stadganden om jurisdiktion å ledungsskepp och överhuvudtaget inom samfund, som sammanslutas av högre frider, en fullkomligt enastående avvikelse från den princip omvarandra regelbundet motsvarande straffskärpning och bevisminskning, som befunnits kännetecknande för dylik jurisdiktion. Det är därför knappast något synnerligen djärvt antagande, att denna avvikelse måste vara antingen oursprunglig eller också endast skenbar. Antagandet har stöd i den rent yttre form, vari den södermanländska ledungsrättens framställning av tjuvnadsbrotten blivit redigerad. Tystnaden ifråga om ertappad tjuv kan i den södermanländska ledungsrätten svårligen förklaras på annat sätt än i den jutska: uttrycklig behandling av detta fall var onödig, emedan en straffskärpning i förhållande till landsrätten på denna punkt ej ansågs möjlig. I denna förklaring ligga emellertid två andra satser inneslutna. För det första kan den södermanländska landsrätten på den tid, då ledungsstadgandet avfattades, ej ha känt mer än ett straff för ertappad tjuv och detta måste ha varit lagens hårdaste. Detta antagande stämmer väl överens med kända förhållanden. Jutsk och överhuvudtaget dansk rätt stadga för uppenbar svårare tjuvnad ovillkorligt hängning.Samma ståndpunkt intager den äldsta västgötska rätten och möjligen även den östgötska.^" När svealagarna i fråga om dylika tjuvnadsmål uppställer ett visserligen av målsägandens vilja beroende val mellan hängning och böter, är detta utan tvivel uttryck för en senare tendens att mildra tjuvnadsbrottens behandling. För det andra måste ledungsrätten vid tiden för stadgandets ursprungliga avfattning i fråga om på misstanke anklagad och genom bristande edgång förvunnen tjuv ha företett en straffskärpning i jämförelse med landsrätten. Hade icke detta varit fallet, skulle nämligen lika stor anledning funnits att uttryckligt utsätta straffet i fråga om uppenbar som i fråga om icke uppenbar stöld. « SL MB VIII § 1, IXpr. § 1. H. Matzen, Forelxsningcr, Off. Ret., 3, s. 138 f. T. J. Nordström, Bidrag till den svenska samhällsförfattningens historia, 2, s. 298 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=