33 gillessamkväm, å ting eller tingsväg, i eget hus, i det härad där konungen vistas, i kyrka eller å kyrkogård, i köpstad eller å bonde, som »håller å sin egen plog», medför enligt Jutska lagen utom vanliga mansböter fyrtiomarksbot såväl till konung som målsägande; den som drabbats av tredskopåföljden »manhelgdsförlust» är enligt Eriks seländska lag okränkbar å ting och inom synhåll från ting, i kyrka eller å kyrkogård, å torg, å egen mark eller i eget hus och härbärge och om han är stadd å ledungsfärd;^^ den utgångna ledungshärens förhöjda frid avspeglas åtminstone enligt skånsk och seländsk rätt i hembygden såsom en »ledungshelg», åtföljd av rättegångsvila.^'* Södermannalagens stadganden om tjuvnad under full rodarätt kunna omöjligen tolkas så, att även ertappad tjuv blott hemföll till de angivna bötesstraffen. Ledungsrätten skulle i så fall på denna punkt varit mildare än landsrätten, vilket måste anses oantagligt med hänsyn till den utan tvivel ursprungliga gemensamma princip, som tydligt framträder så väl i Uplandslagen som i Jutska lagen och i förbindelse med ett annat slag av förhöjd frid i Gulatingslagen och som åtminstone i avseende å vissa andra mål är direkt uttalad även i Södermannalagen. Härtill kommer, att Södermannalagen känner den nedsättning av bevisningskravet, som är straffskärpningens processrättsliga komplement till den anklagades förmån. Regeln om sexmannaed måste nämligen anses hänföra sig även till tjuvnadsanklagelse på misstanke, då eljest ingen bevisregel för detta fall skulle vara given. Landsrätten stadgar i detta fall tredubbel tolvmannaed, om det stulnas värde uppgår till halv mark eller mera, tolvmannaed om värdet understiger halv mark, och ed med två edgärdsmän, om det utgör halvt öre eller mindre (snatteri).^^ Ledungsrätten, som ej tager hänsyn till snatteri utan endast skiljer mellan stöld av större eller mindre värde än minst halv mark, har för dessa båda fall föreskrivit samma bevismedel, sexmannaed, d.v.s. hälften av landsrättens bevisningskrav i det mellersta fallet. Möjligen anknyter ledungsrätten på denna punkt till ett tidigare stadium i landsrättens utveckling med mindre rikt differentierade regler. Har den södermanländska ledungsrätten sålunda i fråga om tjuvnad från början känt den processrättsliga principen om bevisnedsättning, torde det också kunna antagas, att den på samma brott tillämpat den härmed korresponderande principen omstraffskärpning. Frånvaron av bestämmelser om uppenbar stöld synes därför, såsom redan förut blivit antytt, vara att förklara på samma sätt som i Jutska lagen, nämligen så, att ledungsrätten endast behandlar de fall där straff- ••>2 JL III 22 (GDL, 3, s. 332 ff.) »3 ESL II 52 (GDL, 2, s. 144 ff.) ESL II 49 (GDL, 2, s. 122); SkL IV, 38. SL LjB V jfr I. Hjärne
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=