31 sammanhang mellan de båda i övrigt, så långt man säkert känner dem, mycket olikartade instituten, kan ej här undersökas; blott det må framhållas, att även rånsnämnden åtminstone i vissa fall vid kärandens försittande av viss frist i fråga om rättegångens inledning subsidiärt lämnar rumför tolvmannaed.^'^ Ledungsrättens edgärdsmannabevis kan ej utan skäl misstänkas utgöra en sammansättning av två särskilda institut. Ä ena sidan förekomma åtta edgärdsmän ytterligt sällan i dansk rätt, i svensk och norsk överhuvudtaget aldrig, och då de undantagsvis uppträda i ett par jutska stadsrätter, torde detta enligt en rimlig förmodan bero på sammanblandning av edgärdsmän och nämndemän. Å andra sidan finner man inomett samfund, vars organisation företer spår av ett med ledungsskeppets besättning mycket likartat ursprung,^® den danska kungahirden. Vederlaget, både ed med tvenne grannar, som på ömse sidor omgiva den anklagade och med sex andra samfundsledamöter som självständiga institut, det förra i mindre, det senare i större saker.Besläktad med ledungsrättens ed med roddarbänksgrannar är också den edgängsskyldighet som inför Gulatingslagens gillesdomstol åvilar i första hand den bevisningsskyldiges grannar på ölbänken (sessar) sannolikt också de två till antalet.^® Med hänsyn till dessa analogier och till den samtida landsrätten på förut angivet skäl förmodade tolvmannaed torde kunna antagas, att ledungsrättens bevismedel i de svårare tjuvnadsmål, som här omtalats — enligt jutsk liksom i allmänhet dansk och svensk rätt gick gränsen vid halv marks värde —, ursprungligen varit sexmannaed, detsamma som Södermannalagen föreskriver åtminstone för stöld, slag och sår. Även det jutska ledungsskeppets jurisdiktion skulle sålunda kännetecknats av bevisningens nedsättning till hälften av den eljest krävda. svenska nämnden, s. 90 antager, att de utvecklats ur en tolvmannanämnd. Jfr de sex sannemännen i Slesvigs äldre stadsrätt, 57 (GDL, 5, s. 320; stället anses vara ett senare inskott, men »sannemännen» omtalas i övrigt ej i denna stadsrätt) och Uplandslagens sex sanindie mxn (UL JB XIX; K. G. Westman, a.a., s. 193). Om de jutska »sannemännen» se i övrigt K. G. Westman, a.a., s. 89 ff., 132 ff., H. Matzen, Forelajsninger, Off. Ret., 2, s. 89 ff., Bevisreglerne, s. 104. S'* JL II 58 (GDL, 3, s. 204 f.) H. Matzen, Foreltesninger, Off. Ret., 2, s. 54. -® Se mitt arbete Worthazld. Vederlagen (GDL, 5, s. 4): Of iortha dele ter ellir booran tha skal wide meth siex manna eth. lotathe i sin fierdhung. then ther a huskarla dom worthir loghum nermeer. Smerre dele skula alla stethies meth twigge withirlaghamanne eth. een innan sik oc annan udan sik. Svenonis Aggonis F. Lex Castrensis, c. 9 (Script, min. hist. Dan. medii acvi, 1, s. 78): . . . cum sex sortitis sibimet in suo cetu, id est Fjarthing, . . . duorum testimonio commilitonum . . . proximorum in cenaculo ultrocitro (?) assidentium. Se ovan s. 26. Jfr mitt arbete Fokkabot och fullrättsbot. 28
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=