13 18 röstande sektionsmedlemmar 16 satte Hjärne i första rummet, en jämställde Hjärne och Boethius och en (Wittrock) satte Boethius främst. I konsistoriet, som enligt då gällande bestämmelser hade att upprätta förslag till tjänsten, visade det sig, att Humanistiska sektionens ställningstagande hade gjort ett mycket starkt intryck. Av de 25 konsistorieledamöter, som röstade den 29 mars 1930, satte 21 Hjärne på första plats, medan endast fyra ansåg sig böra följa sakkunnigemajoriteten och placera Boethius i detta rum. Förslaget följdes sedan av regeringen, och den 25 april 1930 utnämndes Hjärne till professor. Ett och ett halvt år hade gått, sedan ansökningshandlingarna ingivits i november 1928. Den långa tillsättningsproceduren hade varit pressande och påfrestande för Hjärne. Han hade redan tidigare i livet lidit av depressioner och drabbades nu av en svår sådan, som först långsamt hävdes. Han nödgades ta tjänstledighet, och det dröjde fram till 1933, innan han trädde i tjänst. Hans ambitioner och ansvarskänsla för ämbetet gav honom snart en stor arbetsbörda. Denna ökades ytterligare genom olyckliga omständigheter. Hans kollega på den andra historieprofessuren i Uppsala, Georg Wittrock, drabbades nämligen av svår ohälsa och tvingades redan 1934 att begära sjukledighet. Denna förlängdes sedan år efter år, och Wittrock kom att förbli tjänstledig ända fram till sin pensionering 1942. Detta ledde till att Hjärne under dessa år ensam som professor fick överta ansvaret för historieämnet vid universitetet. Hans möjligheter att bedriva eget vetenskapligt arbete blev härigenom starkt beskurna. Han ägnade sig dock åt att på uppdrag av Bonniers förlag redigera och ge ut en upplaga av Harald Hjärnes skrifter, varav fyra band kom ut under åren 1932— 1940. En särskilt maktpåliggande ämbetsuppgift fick Hjärne under sina tidigare professorsår i att övertaga och under slutskedet medverka i att till disputation föra fram ett förhållandevis stort antal doktorsavhandlingar och svara för bedömningen av dem. Det gällde här i regel mycket omfattande och kvalificerade avhandlingar, där han själv icke varit med om att påverka ämnesvalet, och som spände över vitt skilda områden från medeltid till 1800-tal. Även de senare av honom själv initierade doktorsavhandlingarna företer stor spridning ifråga om ämnen och epoker. I endast jämförelsevis ringa grad leddes hans lärjungar in på hans egna specialforskningsområden. Sammanlagt ett drygt tjugotal doktorsavhandlingar framlades under Hjärnes professorstid med honom själv som huvudansvarig lärare. Med fullt återvunnen hälsa hade Erland Hjärne vid mitten av 1930-talet börjat bygga upp ett eget licentiatseminarium, vilket snart samlade entusi-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=