12 sentligen straffrättshistoriska, men de ingående analyserna av och jämförelserna mellan de västnordiska fullrätts- och de östnordiska {jokkabotssystemen ger mycket rik belysning åt de mest skilda förhållanden inom den gamla nordiska rätts- och samhällshistorien. De sakkunniga i professorskonkurrensen ställdes inför en mycket svår uppgift, när det gällde att rätt bedöma och värdesätta denna stora manuskriptmassa av delvis ofullbordade undersökningar, som byggde på ett svårbearbetat material och en mycket omfattande vetenskaplig litteratur. Fyra sakkunniga hade utsetts, två från Lund och två från Uppsala. Lundensarna var historieprofessorerna Lauritz Weibull och Gottfrid Carlsson, upsaliensarna professorn i historia Georg Wittrock och professorn i rättshistoria Karl Gustaf Westman. Fyra sökande hade anmält sig, vilka alla befanns vara profcssorskompetenta. Det stod emellertid redan tidigt klart, att de två huvudkandidaterna, som måste få ett avgjort försteg framför de två andra, var Hjärne och dåvarande förste arkivarien, sedermera riksarkivarien Bertil Boethius, vilken kunde åberopa en omfattande tryckt vetenskaplig produktion och betydande meriter somarkivforskare. Samtliga sakkunniga gav i sina sammanfattande bedömningar Fijärne ampla lovord för lysande begåvning, vittomfattande lärdom och humanistisk bildning, originalitet, uppslagsrikedom, kombinationsförmåga och gestaltande vetenskaplig fantasi. Även Lauritz Weibull instämde i lovorden över Hjärnes forskarbegåvning och imponerande lärdom men tog principiellt kraftigt avstånd från hans metoder och förklarade sig anse, att modern medeltidsforskning sedan länge slagit in på andra vägar än dem, somHjärne alltjämt följde. När det gällde förslagsrum, fick emellertid Boethius mycket gedigna tryckta produktion fälla utslaget för tre sakkunniga, som placerade honom i första rummet och Hjärne i andra. Gottfrid Carlsson ensam tillerkände Hjärne tveklöst första platsen före Boethius. K. G. Westman ansåg det som en avgjord svaghet, att en så stor del av Hjärnes skrifter förelåg endast i manuskript, men förklarade att om de i tryckt form inlämnats vid en ansökan till en professur i rättshistoria, skulle de varit tillräckliga för att styrka vetenskaplig forskningskompetens även i detta ämne. När Humanistiska sektionen den 8 mars 1930 behandlade befordringsärendet, visade det sig, att det här rådde en mycket stark stämning för Hjärne, som i februari förordnats till docent i historia. Ett stort antal av sektionens medlemmar inkom med utförliga vota, som granskade och kompletterade sakkunnigeutlåtandena och bl a underkände nedvärderingen av manuskripten, därför att de ej var tryckta, samt kom till slutsatsen, att Hjärnes överlägsenhet var klart styrkt. Omröstningen utföll så, att av
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=