RB 31

165 röstetal uppstår, skola tre nya nämndemän utses, vilkas majoritet avgör saken. 1276 omtalas från början endast tolv nämndemän, och föreskriften tres assumantur de quolihet worthccld gives ovillkorligt. Det synes väl djärvt att från den äldre stadgan intolka dels tolvtalets uppkomst genom uteslutning av tre ur en ursprunglig femtonmannanämnd, dels förutsättningen om lika röstetal bland de tolv. Vore detta riktigt, skulle vidare 1276 års stadgande om stämpling mot konungens liv endast i fråga om de tre senare tillsatta nämndemännen, icke i fråga om de ursprungliga, innehålla uttrycklig föreskrift om den krets, inom vilken de skulle tagas. Därjämte återstode att förklara, varför utnämning inom »ifrågavarande», d.v.s. den anklagades wortbicld 1276 i ett fall skulle uttryckas med de quolibet worthed, i tre andra med de suo ivorthd. Då sistnämnda fall dessutom sakna formeln sed tres assumantur, förefaller det sannolikt, att den avvikande formuleringen i det första fallet verkligen är avsedd att uttrycka en särskild metod för tillsättningen. Då de båda förordningarnas rättegångsregler i sin formulering förete så betydande olikheter, kan det icke anses tillåtligt att vid tolkningen av 1276 års stadga helt enkelt förutsätta tillämpligheten av någon i den äldre majestätsbrottsstadgan upptagen föreskrift. Om det därför torde vara metodiskt riktigast att föredraga den tolkning av 1276 års regler, som i betraktande av ordalagen, sådana de i och för sig föreligga, synes naturligast, blir resultatet, att orden tres assumantur de quolibet worthed syfta på utnämnandet av de förut omtalade tolv männen. Quolibet måste då betyda ’varje’, vilket även pä grund av motsättningen till de följande bestämmelsernas suo är sannolikt. Då tolvmannanämnden skall bestå av tre män från varje worthxld åsyftar denna term tydligen en fyrdelning av den helhet, inom vilken uttagningen sker. Denna helhet kan emellertid ej vara någon annan än vederlaget. Följaktligen har wortheeld varit en beteckning för vederlagsfjärding. Genom handfästningen av 1282,-^ som i korthet nämner worthedd-ed (iuramentum de worthed[de]) som bevismedel i majestätsbrottmål, vinnes ökad kännedom om worthedd-institunonen. Däremot har forsk- ingen ningen sedan länge i detta hänseende fäst stor vikt vid den förut berörda danehofsdomen av 1285, som likaledes omtalar worthedd-ed {iuramentum . . . cuiusmodi iuramentum worthedd vulgariter nuneupatur)-^ men tillika Se ovan, s. 158. »Her kaldes alstå selve Kjendelsen med Navnet Worthxld», säger Kinch (a.a., s. 333) om detta uttryck och Kr. Erslev översätter det 1 texten till det nedan, n. 26 nämnda faesimilet med » en Ed . . . hvilken Ed i Folkesproget kaldes Worthxld (jfr Huitfeldt, Chronologia, 1. s. 364: »hvilekin Eed kaldls almindeligen worthel»). I sin framställning om danehofvet 1285 yttrar Erslev, att man tillsatte »et Worthxld paa tolv Maend fra alla Dele af Riget» (Danmarks Riges Historie, 2, s. 128). Som beteckning för vare sig en ed eller en nämnd är emellertid ordet wortbeeld helt och hållet obegripligt, (om

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=