164 känt, att den tillsattes av danehofvet. Bevisande i fråga om vare sig tolkningen av 1276 års stadga eller förfarandet 1287 är emellertid nyssnämnda fall redan av det skälet icke, att den 1285 avdömda saken ej var av straffrättslig natur utan utgjordes av en rättstvist mellan konungen å kronans vägnar och hertig Valdemar av Jutland å hertigdömets angående av den senare framställda anspråk på herradömet {dominium) över Als, rätten till krongods i hertigdömet och uppbörden av vissa kungliga intäkter i Sydjutland. Snarare kunde man vara benägen för en slutsats från det 1305 följda förfarandet, då sakfrågan liksom 1287 var konungamordet och då Danmark åter hade en myndig konung; vid detta tillfälle användes en av konungen tillsatt nämnd. Det är sant, att 1305 i motsats till 1287 ingen fullständig rättegång ägde rum, ingen dom åsyftades eller fälldes utan endast en ny prövning av bevisfrågan; det är vidare sant, att konung Erik Menved i sin strävan efter en uppgörelse med den norske konungen, som dittills stått som de anklagades beskyddare och i ett för dem oförmånligt resultat av en ny bevisprövning kunde få en förevändning att uppgiva deras sak, hade ett starkt politiskt intresse av att bevisningsrevisionen ej undergrävde utan stödde den gamla domen. Dessa förhållanden utgöra dock ej tillräckligt underlag för en förmodan att konungen vid nämndens tillsättning skulle tillvällat sig en befogenhet som stod i direkt strid med förut gällande rätt; därigenom skulle ju värdet av dess uttalande på förhand blivit väsentligt minskat. Ej heller de frågor, som beröras i det förut berörda utkastet till danehofsdom från Erik Menveds tid, voro straffrättsliga; de rörde dels rätten till junker Abel Abelssons gods som Erik Klipping genom köp förvärvat, men på vilka hertig Valdemar och hans broder såsom brorsöner till junker Abel framställde arvsanspråk,“^ dels giltigheten av under Erik Menveds minderårighet å hans vägnar företagna avhändelser av hans och hans syskons arvegods. Utkastets koncipient har tänkt sig en metod för nämndens tillsättning, som avviker från den i 1285 års dom omtalade: medlemmarna omtalas som nämnda av parterna {per . . . Ericum regem . . . ac Valdemarum ducem . . . ex parte sua et fratris sui . . . nominati), varjämte det tillfogas, att parterna enats om deras antagande {concorditer acceptarant). Att denna tillsättningsmetod ej kan ha någon tillämplighet på de straffrättsliga fallen, behöver ju ej särskilt påpekas. Men även omfull visshet i fråga om den i första bestämmelsen av 1276 års stadga förutsatta tillsättningsmetoden ej torde vara möjlig att nå, har man åtminstone ingen som helst rätt att utan vidare antaga giltigheten av den äldre regeln med dess båda nominati ad nominandum. Enligt den äldre stadgan skola femton nämndemän utses, och bland dessa äger den anklagade utesluta tre. Endast i det fall, att därefter lika Om den närmare innebörden av denna tvist, se L. Holberg, Konge og Danehof, s.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=