160 i främsta rummen upptagas, utan endast »försåt» mot konungen och stämplingar mot hans liv med tillägg i de senare punkterna av några starkt specialiserade trohetsbrott, som ej tidigare synas varit föremål för särskild lagstiftning. Det uttryck som i den yngre förordningen genomgående användes för att beteckna konungens ställning till den felande — dominus suus — synes ställa utom tvivel, att det även här är fråga om personer, som till konungen stå i hirdmannens särskilda trohetsförhållande. Omdet därför sedan länge förefallit avgjort, att det som betecknas med termen worthxld ej bör sökas utanför vederlaget och vederlagsrätten, har däremot meningsskiljaktighet yppats om vad det är inom denna sfär, som avses med termen ifråga. Den allmännast omfattade åsikten identifierar worth<xld och vederlagsfjärding. En av Danmarks främsta historiker har emellertid gjort gällande, att worthceld i den senare förordningen skulle vara detsamma som sysl i den tidigare och följaktligen beteckna den del av vederlaget som är knutet till en »syssla» (sys^el). Förutsättningen för denna tolkning är först och främst antagandet, att det förfarande som 1276 föreskrives i händelse av »försåt» eller stämpling mot konungens liv skulle vara identiskt med det i den äldre förordningen stadgade. Vidare förutsättes tydligen, att nämndens medlemmar enligt den äldre förordningen skola utses inom den anklagades systel. I själva verket säges uttryckligt endast, att de två nominati ad nominandum skola tillhöra detta; men det må erkännas som sannolikt att man tänkt sig samma villkor även för de av dem utsedda. Mera tvivelaktig är den först anförda, grundläggande förutsättningen. Håller man sig enbart till 1276 års formulering, synes den naturligaste tolkningen av orden sed tres assumantur de quolibet worth^sl vara, att vid tolvmannanämndens bildande tre skola tagas ur varje zvorthtel; och slutsatsen att worth^eld är en beteckning på vederlagets fjärdingar följer då med nödvändighet. Men man har menat, att med tres assumantur ej skulle åsyftas utnämnandet av de tolv utan av tre nya medlemmar, som i Kristoffers förordning föreskrives för det fall, att dels den anklagade begagnat sig av sin där medgivna rätt att utesluta tre av de ursprungligen nämnda, dels de därefter återstående fördelat sig i lika många friande som fällande. På denna väg har man för orden de quolibet worthxl fått tolkningen »av vederbörande worth^eld» som, ifall den vore riktig, skulle göra det omöjligt att ur stadgandet draga någon slutsats omantalet worth^eld. När denna tolkning framställdes, byggde man ännu på en text av 1276 års förordning, som sedan visats innehålla åtskilliga fel; i första punkten läste man sålunda ej ita quod tres assumantur^ vilket otvivelaktigt är det riktiga, utan sed tres assumantur. I det adversativa sed kunde ju hämtas ett visst stöd för åsikten att den därmed inledda satsen skulle åsyfta andra än de förut nämnda tolv, ehuru det naturligtvis var lika tänkbart att sed endast antydde en ny synpunkt, sättet för ut-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=