156 huskarlastefne oc newfna fare honum stath oc dagh. Sökir ban cy stefne tha skal ban hem fara til hum bans oc stefne annar time oc sighe honum stath oc dagh. Gömde han ey stefne. tha skal ban thredie sinne honum lade stefne hem til humbans oc sighe honumnar oc hwar han skal söka. Of iortha dele ar ellir booran tha skal wide meth siex manna eth. lotathe i sin fierdhung. then ther a huskarla dom worthir loghum nermecr. Fjärdingsdelningen synes i Vederlagen framträda som en personlig militär indelning av hirdmanskapet som sådant. Detta blir tydligt, om de ovan anförda reglerna jämföras med Saxos och Sven Aggesons framställningar av hirdrätten. I fråga om stämning skiljer Saxo mellan anklagad som har och sådan som icke har fast egendom.® Den förre stämdes en gång i sitt hem, två gånger i konungens gård, där han hade sin plats vid bordet, den senare alla tre gångerna vid sitt bordsrum i konungens gård. Omöjligt är icke, att Saxos berättelse här återspeglar ett äldre skede av Vederlagens utveckling, då det ännu var åtminstone lika vanligt som motsatsen, att hirdmannen ej hade annat hem än konungens gård, medan den av Absalon ombesörjda danska uppteckningen synes utgå från förutsättningen att de i regel hade egna gårdar.® Däremot kan måhända betvivlas, att Saxo rätt återgivit stadgandets förra alternativ, då han i det fall att den anklagade är jordägare låter en stämning ske i hans hem, två vid hans bordsplats i konungens gård. Det är först och främst sannolikt, att den danska uppteckningen här bevarat den ursprungliga ordningen mellan stämningslokalerna; just från den äldsta hirdlagstiftningens synpunkt har väl hirdmannens plats inför konungen framstått som den, där han i främsta rummet borde sökas. Saxo säger f.ö. icke uttryckligt att den första stämningen skall äga rum i hirdmannens hem. Men ordningsföljden i hans angivande av stämningslokalerna tyder på en omkastning. Om så är, förefaller det ej omöjligt, att den omfattat även antalet stämningar på vartdera stället. I varje fall synes antagligt, att Saxo med stämning vid hirdmannens bordsrum i konungens gård åsyftar detsamma som Absalons uppteckning uttrycker med att konungen »i sin garth» skall stämma honom »i sin sweet oc i sin fiarthing». Båda formuleringarna skulle då syfta på GDL, 5, s. 2. * GDL, 5, s. 4. Jfr Sven Aggesons Lex castrensis, C. 9: — — — cam sex sortitis sibimet in suo cetu, id est Fjarthing (Script, min. hist. Dan. med. xvi, 1, p. 78). ® Saxo, 528 sq.: Is namque, qui grauiter ab eo affectus fuerat, in primis regem, sella posita, ius militi dicere postulabat; deinde reum, ut in concionem ueniret, tcrcio citatorum ordine prouocabat. Vnumquenque bini duntaxat commilitones explebant. A quibus, si reus in questionem publicam deducendus rem familiarem possedisset, domi semel, bis in curia apud discubitus sui locum presens absensue postulari solebat. At si fundo careret, eo loci, ubi in aula accubare consueuerat, ter sponsione prouocandus fuerat. *[Pagineringen avser Muller—Velschovs SAxo-edition 1839—1858, ortografien däremot följer Holders edition 1886.] ® L. Holberg, Dansk Rigslovgivning, s. 41. 3 4
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=