132 af hvilka den yngre är interpolerad antingen [vid] midten af 1000-talet (under ärkebiskop Adalbert) eller något senare (enligt andra forskare) under hans efterträdare Liemar, för att gifva stöd åt [den] HamburgBremenska ärkestolens anspråk på öfverhöghet öfver alla de nya kyrkorna i Skandinavien och angränsande länder. Den äldsta handskriften (i Stuttgart) af [den] äldre recensionen är skrifven redan i 10:de årh. Det är Dahlmann, som först begagnat denna codex för sin edition i Monumenta Germaniae [Hist ] (sedermera ånyo utgifven där af Waitz; handupplaga in usum scholarum Hannover 1884). Först därigenom har texten fått en pålitlig gestalt (de öfvriga handskrifterna hafva likväl sitt värde för vissa läsarter, enär de i sin ordning representera andra filiationer af archetypus). Jag förbigår de tidigare editionerna (bl.a. i Scriptores Rerum Suecicarum II, egentligen blott ett aftryck af Langebeks i Scr. Rer. Dan. I, som i sin ordning aftryckt, men godtyckligt emenderat de äldre af Rich. Caesar och Lamhecius på 1600-talet, hvilka båda äro gjorda efter olika codices). Äfven andra aftryck af dessa finnas (t.ex. Arrhenius-örnhjelm Sthlm1677). Ansgarii Vita har blifvit begagnad af Adam Bremensis och genom hans förmedling af isländska historieskrifvare (ehuru Gustaf Storm så mycket som möjligt söker inskränka deras bruk af Adam, som de kanske begagnat blott genom notiser i danska annaler och konungalängder). De torde ej ha känt själfva originalet. Detta var likväl bekant både i Sverige och [i] Danmark under medeltiden (såsom torde kunna antagas på grund af liturgisk tradition [?] i missalia, som dock kanske till en del äfven ha följt Adam). De handskrifter från 1300- och 1400-talen, som ligga till grund för editionen (i Fornskrift-Sällskapets Samlingar) af Fornsvenskt Legendarium ha för sina knappa notiser om Ansgarius och hans närmaste efterträdare tydligen följt Adam. Däremot finns en svensk öfversättning af Ansgarii Vita (den äldre icke interpolerade recensionen) i en handskrift på Kungl. Bibi. [i] Sthlm (Qv. A 49), som härstammar från Nådendals kloster i 1400-talet utg. af Arrhenius och sedan Script. Suec. Uppgiften att biskop Nicolaus Hermann! i Linköping (t 1391) skulle ha verkställt [?] öfversättningen, grundar sig blott på ett par uttryck på hans grafsten i Linköpings domkyrka och i legenden om honom, hvilka på sin höjd torde betyda, att han författat några legends [?] eller officia {Jnstoridc i medeltidsmening), som begagnades vid gudstjänsten till Ansgarii ära. Mycket läst eller känd har dock Ansgarii Vita icke varit före Caesars edition 1642 (obekant så väl för [den] katolske historieskrivaren Baronius, som för [den] svenske katoliken Vastovius i sin Vitis Aquilonia). Sedermera naturligtvis mycket begagnad af både svenske och utländske historieskrifvare. Hufvudinnehållet torde därför få anses ha ingått i den allmänna bildningen.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=