128 delningen betecknar med det likvärdiga uttrycket sveitir. Mer än en gissning kan denna förklaring icke bli, och den försvåras, även om den kanske ej omöjliggöres, av att helningr omedelbart förut står i en annan betydelse, nämligen ’byteshälft’. I Sverresagans uppgift ombytesfjärdingarnas fördelning i tylptir, kanske även i Hirdskråts föreskrift om deras delning i helninga, sannolikt i dess betecknande av manskapet med uttrycket allar sveitir, framträder således samma anknytning till sjöväsen och sjökrig, som genomgående kännetecknar huvudkällorna för vår kunskap om det fornnorska bytesskiftet. Man torde ej sakna rätt att gå ett steg längre och fråga sig, om ej själva reglerna om såväl bytets som det samlade manskapets uppdelning först i hälfter och sedan i stora fjärdingar gömma ännu ett ålderdomligt drag av speciellt sjömilitär organisation. Birkebenarnas bytesskiftesförfarande har knappast i sina grunddrag varit deras egen uppfinning. Bytets frambärande »till stången» uppfattas i varje fall icke i sagorna som någon egendomlighet för dem; samma sak berättas både om jomsvikingarna och deras motståndare Håkan jarl, om den norske gravplundraren Rane i en av sagorna om Olof den helige och ännu om isländingen Thorgils skarÖi på Sturlungasagans tid.-- Sannolikt stå vi här inför en tillämpning av gammal vikingased, och regeln om halvdelning och fyrdelning kan gott hava samma ursprung. I birkebenarnas delningsstadga står den i så fall kvar som ett märke från den tid, då bytet skiftades mellan besättningen på ett enda vikingaskepp, organiserad i två »hälfningar», »tolfter» eller sveitir, som i sin ordning naturligt delade sig i tillsammans fyra mindre manskapsgrupper efter de fyra stora skeppsrummen. Vad som föll av sig självt, när det gällde ett enda skepp, har man med seg konservatism fortsatt att tilllämpa på flera skepp och på hela flottor. Företeelsen torde till sin art vara analog med dem, som med större eller mindre tydlighet kunna spåras i Saxos uppgift om en vakteskader bildad av vart fjärde skepp i den danska ledungsflottan, möjligen i de västsvenska och danska fyrahäradsgrupperna och i de norska kustfylkenas fjärdingsdelning, mera påtagligt i utvecklingen av den danska kungahirdens fyra »vakthållningar» till en storfjärdingsdelning av hela det danska riket.^^ På icke så få punkter föreligga måhända dylika sekundära återspeglingar av det fyrtal, som i det nordiska härskeppets byggnad ägde sin yttersta grund. -- Fornmanna sögur, 11, s. 76, 147; Ölafs saga hins helga, ed. R. Keyser o. C. R. Unger 1849 [Leg. saga], s. 3; Sturlunga saga, ed. Kr. Kålund, s. 281. — K. Lehmann, a.a., s. 18 f. Se mina undersökningar Worthccld och Alfheimar.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=