127 Själva utgångspunkten för den anförda hypotesen — åsikten, att det vore »svårt att tänka sig utbildningen av dylika taktiska enheter inom de nordiska länderna» — är säkerligen icke hållbar. Visserligen betecknar helmingr i en skaldestrof sannolikt en mindre avdelning av väringagardet i Konstantinopel, och det är för ingen del omöjligt, att Pireuslejonets runinskrift, där det fsv. '"‘'h.^elfningr synes förekomma, härrör frånen väringatrupp. Men att väringagardet var organiserat icke på nordiskt, utan på grekiskt vis, återstår att bevisa och förefaller i och för sig ej alltför sannolikt. »Hälfning» betecknar så ofta både i skaldedikter och på runstenar andra krigarskaror än just väringar,^® att man väl kan ha rätt att söka beteckningens ursprungliga innebörd i rent nordiska förhållanden. »Tolft» och sveit framträda i norska källor, den förra indirekt även i svenska, som gamla taktiska enheter inom en äkta nordisk militärorganisation, ledungsväsendet, och bestämda skäl tala för att de under ett skede varit identiska med halv skeppsbesättning.-® Det är då ingen orimlig förmodan, att även fsv. ''^htelfningr, fisl. helmingr från början varit beteckningar för samma sak. Bakgrunden för den betydelseutveckling, varigenom ordet kom att bliva ett allmänt uttryck för ’härskara’, ’krigarfölje’, ’manskap’ kan tänkas ligga i vikingaföretag sådana som Skallargrimssönernas i Egilssagan skildrade Kurlandsfärd, då två hövdingar slogo sig ihop om ett långskepp och förmodligen i striden anförde var sin avdelning av besättningen.-^ Men det är ej omöjligt, att en mera speciell, teknisk betydelse kan ha haft ganska seg livskraft i vissa sammanhang. Bytesfjärdingarnas fördelning / tylptir enligt Sverresagan och i helninga enligt Hirdskråt skulle då kunna tänkas vara endast olika uttryck för i det närmaste samma sak, åtminstone om man bortser från den rent numeriska innebörden av »tolft», som f.ö. kanske i ingendera källan längre var bokstavligt tillämplig på de underavdelningar, somingingo i manskapsfjärdingarna. Liksom Sverresagans formulering måste tolkas som en uppdelning i »tolft-andelar», skulle Hirdskråt åsyfta en uppdelning i andelar för det obestämda antal »hälfningar», d.v.s. halva skeppsbesättningar eller kanske numera andra underavdelningar av manskapet, varav manskapsfjärdingarna utgjordes och som denna källa i regeln för manskapsförsub vno papilionc degentibus, vnus (quasi) praeesset decanus, qui caput contubernii vocatur. Ingvar vittfarne och hans vikingaskara voro ju inga väringar, fastän de uppträdde i österled. Av de ovan anförda skaldestroferna, handlar endast en, Valgards, om väringar; den »hälfning», som Harald hårdråde »bjöd, att man skulle hänga» var en väringatrupp, och skalden fortsätter: skipt hafid ér, svit eptir eru Vtcringjar fteri. Fagrskinna, där strofen anföres, berättar i prosan (ed. F. Jönsson, s. 229), att Harald och hans män drapo noccora Varingia er vorö helldo ifir kononge [.t: kejsaren]. 20 21
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=