117 kommande rubriken jämte den latinska översättningen från 1100-talet talar för den förra tolkningen, själva stadgandets fornengelska text för den senare —och han kan uppgiva skeppet, skall dess styreman antingen utlämna godset eller med edgång jämte fyra edgärdsmän, själv femte, värja sin lagliga åtkomst. I de fornengelska rättskällorna är detta fall det enda, där fyra edgärdsmän omtalas. Den slutsatsen ligger nära till hands, att fyrtalet bör ha varit betingat av de särskilda förhållandena i detta fall. Sannolikast förefaller då, att de edgångsskyldiga utgjorts av skeppsbefälet, styremannen och hans fyra »redomän» eller huru de på vikingaflottan kunnat kallas. Man erinrar sig osökt den svenske ledungsstyremannen som med skeppslagsfjärdingarnas målsmän går ed på riktigt utgörande av skipvisten. I fråga om den utan stöd av en ordnad territoriell statsmakt opererande vikingaflottan har man knappast skäl att tänka på samband med fyrdelade utrustningsdistrikt. Så mycket närmare ligger här förklaringen ur de krav som en allmän skeppskonstruktion ställde på befälets antal och fördelning. Men när det gällde bjarkeyjarrättens »redomän» hänvisade det rättshistoriska sammanhanget på övriga punkter i skeppsjurisdiktionen, analysen av redomannainstitutets ur handelssjörätten svårförklarliga kynne, och slutligen själva namnet tillika på ett genetiskt samband med den fornsvenska ledungsorganisationen. Om detta är riktigt, inställer sig emellertid en slutsats även i fråga om denna. Skeppslagens och hundarenas målsmän närmast under styremannen voro fyra eller i Uplandslagen åtta, därför att skeppslaget var fjärdingsdelat, det upländska hundaret slutligen åttingsdelat, men icke I sista hand av detta skäl, utan ledungsdistrikten voro fyrdelade, i Upland till sist åttadelade, därför att den allmänna fartygstypen vid tiden för organisationens genomförande hade fyra skeppsrum, som krävde ett fyrtaligt underbefäl. Liksom styremannens värv till sin kärna var militärt och hans administrativa uppgifter, i vilka han kanske utvecklats till konungens länsman, i förhållande därtill sekundära, torde detsamma gälla om fjärdingsmännen. Med denna förklaring har ingen ny princip införts i tolkningen av Sveaväldets territorlella Indelning. Skeppslaget, som Helsingelagen ibland helt enkelt nämner skip, motsvarar ledungsfartyget i dess helhet, dess lägsta enheter hamnor, har och åror, äro uppkallade efter den enskilde roddarens hjälpmedel vid rodden. Serien sluter sig till system, när mellanindelningen, fjärdingarna, infogas som en återspegling av de fyra stora skeppsrummen. Ännu ett drag har därmed lagts till de förut kända, som vittna om den fornsvenska statsordningens nära samband med den sjömilitära organisationen. Icke för intet börjar den äldsta källan för Sveriges historia med den meningsfyllda satsen: Suionum hinc civitates, ipso in Oceano, prdcter viros armaque classihus valent.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=