RB 31

105 till konungens ledungstjänst. I sin militära befälsställning och såsom den som i första hand mottog konungens bud och ansvarade för dess utförande blev han tillika konungens man. Småningom kom han att även utom ledungsväsendet fullgöra konungens befallningar och tillvarataga hans rätt i hundarets rättsskipning och förvaltning. Han blev länsman, då konungen lönade hans tjänst med en gård. Styremansnamnet föll bort för hans ämbete då hundaret delades i tvenne skeppslag. Såsom den ursprunglige hundaresstyremannen är länsmannen i själva verket den efterlyste hundareshövdingen,^® i vars ämbete folklig självstyrelse och konungstjänst möttes och förenades. Därför att han också var en folklig förtroendeman blev han den, som sammankallade hundarestinget, övervakade dess förhandlingar, utsåg nämnder och ledde exekutionen. Men då hans ämbetes utgångspunkt och kärna låg i ett krigiskt befäl och därmed sammanhängande militära förvaltningsuppgifter, var det ej sagt att han i allmänhet var skickad att med särskild lagkunskap vägleda allmogens dom. För detta värv valdes särskilda domare av en tolvmannanämnd. Att även denna utsågs av tingets och hundarets folklige hövding, innebär ingen särskild gåta i en tid, som icke kände moderna regler för kollegiala eller parlamentariska voteringar och val. Det är måhända icke sannolikt, att konungen redan från början satt dessa domare domi händer. I Uplandslagen svarar länsmannen jämte hamnomän och åttingsmän för att de ledungsskatter som sammanfattas under namnet skipvist, i rätt tid och stadgad myckenhet inlevereras till konungens visthus. Allmän enighet råder därom, att skipvisten, såsom själva namnet säger, ursprungligen varit den proviantutredning, som tarvades för skeppen, då ledung verkligen skulle utgå. Termens användning har i lagen utsträckts, kanske av politisk försiktighet, så att den omfattar ej blott de i skatten ingående naturaprestationerna i fläsk och spannmål, som utgöras vid uppbördens båda första omgångar, utan också de fyrtio marker i penningar, som tillsammans erläggas vid de båda sista, ehuru detta belopp säkerligen från början utgjort böter för försummad ledungstjänst och i Västmannalagen även nämnes vid sitt rätta namn, ledungslame, medan naturaprestationerna här också kallas mata. Vi ha redan sett länsmän och åttingsmän samfällt styrka fullgjord leverans eller inträffat laga förfall. I Västmannalagen med dess ålderdomligare ledungsorganisation möta vi i allt väsentligt samma ordning för leveransförrättningen och avgörandet av därvid uppkommande rättsfall, fastän i mera ursprunglig form: II VmL KgB VII: § 2. Fore allom conongs uttgicrpom seal finghtsrtan nata daghar vara lystar fore, oc conongs wisthus seal öpit standa prea dagha fore intakiom. Combar ai mata innan passa prea dagha Sitar quart alt ^ Jfr H. Hildebrand, Svenska folket under hednatiden-, s. 219 f. E. Hildebrand, Svenska statsförfattningens historiska utveckling, s. 17.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=