179 medan av de återstående provinserna 12 betecknas med tillägg av epitetet »hundare», vilket f.ö. gäller samtliga 8 provinser i Attundaland. Den språkliga innebörden i t.ex. bestämningen »prouincia Valendahundaeri» skulle med den här omfattade tolkningen bli: de hundaren inom Valenda hund, som ingå i det nuvarande uppbördsdistriktet Valenda. Om det funnits någon konsekvent genomförd terminologisk princip bakom de uttryckssätt, som i detta avseende förekommer i längden, skulle den väl närmast ha gått ut på att utpeka samtliga 8 provinser i Attundaland som gamla hundenheter, vilka genom senare distriktsomdaningar i och för uppbörden förlorat sitt talmässiga innehåll. Att en dylik utveckling i Halland varit fullbordad redan vid tiden för tillkomsten av Hallandslistan ca 1260 har jag ovan sökt visa (s. 54). Uppenbarligen kan svenska distriktsbeteckningar i dokument från en så sen period som unionstiden ej utan vidare appliceras på 1000-talets förhållanden: på enbart språkliga kriterier kan inga teorier byggas som ej tillika har säkert stöd i de bakomliggande faktiska förhållandena. Det bestående intrycket av Anderssons rec. av min avhandling är att han icke kunnat eller ej velat tillägna sig dess mycket ingående argumentation i vad avser indelningsförhållandena i folklanden — båda aspekterna lika »oroande». Det framgår av framställningen ovan att hundaret i folklanden under tiden för sjökrigsledungen — ca 1000—1150 —stått i direkt relation till den treskeppsregel, som UL Kg 10: 1 direkt knyter till vigermännen: hundarets 120 män har påtagit sig att var gång ledung påbjöds ställa en bemannad 40-roddare i ledungen. Denna ledungsplikt har mellan bönderna varit fördelad så att varje bonde, som ingick i systemet, hade att deltaga i utrodden var tredje gång sådan förekom. Det fjärde skepp, som i Kg 10: 1 omtalas som fördelat efter mantalet, har sannolikt varit ett rent skatteskepp, pålagt folklandsbönderna under skattledungstiden, möjligen först efter slaget vid Sparrsätra 1247. Till sjökrigsorganisationens befattningshavare har också hört skeppshövdingarna, skeppens styremän. Att styremännen haft befälsrätt ombord på skeppen kan utläsas av bestämmelserna i UL Kg 11:1, som stadgar rätt för styremannen att ta tredjeparten i böterna för vissa brott begångna ombord. Att styremannen under sjökrigsledungens tid haft skyldighet till kontroll av att ledungsprovianten under utrodden blev den lagstadgade torde kunna antagas; förhållandet framgår indirekt av de bestämmelser i Svealagarna, som föreskriva skyldighet för styremännen att under skattledungen närvara vid skeppsvistuppbörden. För denna medverkan har styremannen enligt stadgande i SdmL haft rätt till vissa avgifter och av SkL:s ledungsrätt. Ad. XIV, framgår, att styremannen i samband med uppbörden ägt uppbära en fixerad andel i denna, var femte penning.'*'*
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=