149 fall regleras i lagen därjämte avgiften till biskopens stallarc och stekare: den skulle i samtliga fall utgöra 6 öre. Även det antal hästar i biskopens följe, som bönderna skulle ge säd, bestämmes av lagen till 10 i samtliga fall. I allt väsentligt samma bestämmelser som i DL möter i VmL K 3: en indelning av kyrkorna i tre klasser med biskopens vigningspenningar graderade efter normen den minsta, den större och den största kyrkan, dock att vigningen av den minsta kyrkan här drog en kostnad för bönderna av 12 öre i stället för 6. Att det för socknarna i Västerås stift existerat en på förhand fastställd klassindelning, avsedd att tillämpas vid kyrkovigning, är mer än sannolikt: man har svårt att föreställa sig biskopen på kyrkbacken dividerande med bönderna om sina vigningspenningar. Allt talar för att klassindelningen av socknarna även i Västerås stift skett efter socknarnas ekonomiska förutsättningar, dvs efter antalet bönder eller efter socknarnas underlag i jord, beräknat efter utsäde eller i attungsräkningens resp. marklandsräkningens termer. Redan de anförda bestämmelserna om kostnaderna för kyrkovigning i UL, HL, DL och VmL ge således vid handen, att det på landskapslagarnas tid förekommit en uppspaltning av socknarna efter ekonomisk bärkraft. En dylik indelning av socknarna i folklanden efter skatteförmåga möter även i den s.k. Viennetiondelängden över Uppsala stift från ca 1314, som innehåller en förteckning över den tionde sockenprästerna i folklanden hade att utgöra till den påvliga kammaren i anledning av beslut, fattat på konciliet i Vienne 1311/12. Såsom framgår av de taxeringsbelopp, som i längden påförs sockenprästerna, har emellertid differentieringen där drivits mycket längre, i det att en uppdelning i icke mindre än 13 skatteklasser förekommer; taxeringsskalan spänner i själva verket från 28 öre till 6 öre. Kjöllerström vill i sin uppsats visserligen göra gällande att sistnämnda uppgift —som jag anfört också i min avhandling —skulle vara oriktig och att den högsta i längden förekommande taxeringen enligt DS 1946 skulle för sex socknar utgöra 24 öre och ej som jag framhållit 28 öre.^'^ De sex socknar med den högsta i längden förekommande taxeringen, 28 öre, som åsyftas i Kjöllerströms framställning, är socknarna Håtuna, Vendel, Värmdö, Bro i Lyhundra, Frötuna och Tillinge. Vilka de motiv än varit, som föranlett Kjöllerström till denna helt otillständiga kritik av sakuppgifterna i min avhandling, så framstår den som särskilt anmärkningsvärd, då det faktiskt förhåller sig så att Viennetiondelängden publicerats två gånger, tidigast av B. E. Hildebrand i serien DS under nr 1946 och senare av L. M. Bååth i serien AC under nr 160. I båda publikationerna anges taxeringsbeloppet för samtliga de sex ifrågavarande socknarna till tres marche cum dimidia omväxlande med III marche cum dimidia. Hur Kjöllerströms kontroll av materialet än fungerat och hur
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=