se för den fortsatta utvecklingen i och med Nehrmans av^görande inflytande över den efterföljande tiden. I sina föreläsningar i svenska jus publicum behandlar Nehnnan doktrinen, och därmed markerar han också dess statsrättsliga betydelse och aspekter. Den behandlas av Nehrman också i hans föreläsningar över kyrkorätten, varigenom även dess kyrkorättsliga aspekt understrykes. Den centrala ställning doktrinen om religionen som vinculum reipublicae intog i Nehrmans undervisning betonas ytterligare därav, att han i sina föreläsningar över svenska jus publicum behandlar den i det avsnitt, som handlar om landets fundamentallagar. I detta sammanhang framhåller han, att eftersom enighet i religionen är den kraftigaste grundval till ett ljuvligt och varaktigt regemente, vilket bestyrkes av RF 1720 § 1, så måste de föreningar, som träffats mellan konung och ständer rörande religionen, räknas till Sveriges fundamentallagar.^® I anmärkningarna till detta ställe hänvisar Nehrman även till skrifter av Pu. fendorf och Buddeus. Här varnar han också för att uppfatta religionen som ett '’instrument i regeringskonsten” eller för att ”tygla undersåtarna”. Religionen har ett ädlare ändamål, men tillika styrker den ”unionem voluntatum” och gör goda, lyckliga och gudaktiga undersåtar.^^ Också i Nehrmans föreläsningar i kyrkorätt, vilka hållits regelbundet^O^ framhålles samma sak. Religionen får ej anses som ett verktyg och medel i regeringskonst, ”men likväl kan ingen borgerlig menighet bestå utan religion och enighet i den samma. Religionen är riksens grundval. Reg: Formen 1720 § 1. St. om Relig. d. 20 mart. HSS”."*! 38 Nehrman, Jus publicum, avd 1 kap 4 § 36, J 118, LiSB (Nehrmans eget ex), Nehrman, Swänska ius publicum, avd 1 kap 4 § 36. Nehrman 26, LUB, Then Swänska Stats Lagfarenheten. Utgifven af David Nehrman, avd 1 kap 4 § 36, SKaSB, Nehrman, Jus publicum, avd 1 kap 4 § 36, P: 1, Tryde kyrkoarkiv, LLA. 39 ”Gud beware oss at bruka religion in sensu Ethnico, såsom et instrumentum regnandi, och såsom en capson at tygla undersåtarna med. Men det war de Romares och andra Hedningars profane mening, som måst för den orsaken skul förfölgde så häftigt de christna, menandes den religionen war skadelig för Staten, i det de christna intet wille tilbedja Påfwen samt Kejsaren tamquam Deos etc: wi weta at Religion har et ädlare ändamål, men hon bestyrker likwäl unionem voluntatum, gör goda, lydiga och Gudaktiga undersåtare”. Anmärkningar öfwer Sw: lus Public: . . . 1740, avd 1 kap 4 § 36 s 181 f, Nehrman 2, LUB. Se även Annotationes circa lus Publicum Regni Svec: . . . David Nehrm.in, avd 1 kap 4 § 36, B 765, KB samt anmärkningarna till samma ställe i P: 1, Tryde kyrkoarkiv, LLA. 40 Nehrman föreläste i kyrkorätt åren 1735, 1738, 1739, 1747, 1748, 1751 och 1752. Hans egna exemplar finns i J 136 o J 137, LiSB. Sandström 1961 s 25 ff har visat, att J 137 är det exemplar, som Nehrman använt i undervisningen, medan J 136 är den överarbetning, som avsetts för tryckning. Nehrmans kyrkorätt blev aldrig tryckt. Om tryckningsplanerna under 1740-talet se Normann 1952 s 184 ff samt nedan s 204. 41 Nehrman, Jurisprudentia ecclesiastica, kap 3 § 1, J 137, LiSB, dens., Jurisprudentia Ecclesiastica, kap 3 § 1, J 136, LiSB. En genomgång av anteckningar förda av studenter vid Nehrmans föreläsningar i kyrkorätt vid skilda tillfällen visar, att någon 80
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=