Också i denna avhandling ses religionen ur statsnyttosynpunkten. Borgerliga samhällen har bildats för att bekämpa det onda. Dessa samhällen består av överhet och undersåtar, där överheten genom lagar och med vapen söker sätta gränser gentemot det onda. Dessa mänskliga inrättningar skulle dock vara gagnlösa för statens fortbestånd om religionen ej funnits som ett rättskaffens stöd för väldet. En stat kan därför ej existera utan religion.29 Omstater således ej kan existera utan religion, så är religionen likväl ej i och för sig till för statens skull, fortsätter avhandlingen med en typisk pufendorfsk vändning. Dock råder dem emellan det allra starkaste samband.Med exempel från olika områden visas därefter på vad sätt religionen är nyttig för den samhälleliga samlevnaden och för statens välfärd. Detta gäller nu religionen i allmänhet med den kristna i synnerhet.^i Under 1730-talet fortsätter inom den akademiska undervisningen detta starka betonande av religionens fundamentala betydelse för staten. Man fasthåller i huvmdsak vid den utgestaltning av" doktrinen, som getts av Pufendorf. Tre exempel härpå skall ges. Under 1730-talets förra del föreläste dåvarande filosofie adjunkten och sedermera teologie professorn och biskopen Engelbert Halenius vid Uppsala universitet öv’er jurisprudentia naturalis.92 I samband härmed behandlar Halenius frågan om det är nödvändigt med gudsdyrkan i en stat. I viss polemik gentemot Thomasius, som förnekat att det fanns en absolut förpliktelse till gudsdyrkan, då denna sågs i relation till staten, framhåller Halenius, att såväl yttre som inre gudsdyrkan är nödvändiga för statens fortbestånd. Detta bevisas statsrationellt med tesen om att religionen är det starkaste sammanhållande bandet i staten. Den yttre gudsdyrkan, ”cultus externus”, vidmakthåller detta band, och den inre gudsdyrkan, ”cultus internus”, understöder den ”socialitas”, som är den viktigaste orsaken till att stater bildas. Utifrån denna synpunkt menar Halenius att ateister bör bekämpas och straffas, då ateism strider mot all socialitas och därmed blir samhällsfarlig.93 Utifrån denna tanke kunde Halenius sedan utveckla teorin om bekännelseförpliktelse till landets religion. Denna förpliktelse motiverades rent statsrationellt. Som riksdagspolitiker kunde han under 1750-talets riksdagar religionspo29 ”Sed vana essent omnia hominum inventa ad stabiliendas societates, si nulla esset religio, quae imperio justum suum firmamentum consiliaret. Tametsi vero nulla sit, vel esse possit sine religione societas;” Ibm § 1 s 1. 30 ”Licet religio per se ad civilis societatis fincm non ordinetur, arctissime tamen inter se conjuncta esse religionem & Rempub., ut illa hane secum trahat, nemo inficias ibit, sobrie de religione sentiens”. Ibm § 2 s 2. 31 ”Ex supra dictis facile constare puto, religionis, Christianae praecipue, summam utilltatem in quavis societate civili”. Ibm § 6 s 7. 32 Om dessa föreläsningar se ovan s 29 f. 33 Annotata quadam in Jurisprudentiam naturalem. . . Omeisii, Praelegente . . . Halenio . . . Anno 1733, kap 7 § 6 s 63 f, § 8 s 65 f, 4 :o 111, VöSB, Annotata quaedam in Jurisprudentiam Naturalem. . . Omeisii Praelegente . . . Hallenio . . . 1733, s 49 ff, LUB, Annotata quaedam In Jurisprudentiam Naturalem. . . Omeisii, Praelegente . . . Hallenio . . . 1733, s 231 ff. Filosofi 1, LiSB. 78
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=