upp sin juridiskt fixerade rättsstruktur för kyrkan. Det kollegialistiska grundschemat innebär i korthet följande. Kyrkans rätt, ’’potestas ecclesiastica”, är summan av kyrkans kollegialrättigheter, ”jura ecclesiae collegialia”. Samtidigt kan de senare också betraktas som en effekt av potestas ecclesiastica. Kyrkans kollegialrättigheter är av tv^å slag. Dels har kyrkan rättigheter, som är så oskiljaktigt förknippade med kyrkans ändamål, att utövningen av dessa rättigheter alltid måste tillhöra kyrkan själv. Dessa rättigheter kallas ”jura ecclesiae immediata” eller ”incommunicabilia”. Utövningen av dem kan aldrig bortförlänas, utan tillhör kyrkan själv, både när denna betraktas i status naturalis och civilis. Hit hör rätten att hålla gudstjänst, fastställa trosbekännelse, inrätta läroämbete och att upprätthålla uniformitet i lärohänseende. Sammanfattningsvis räknar kollegialisterna till kyrkans omedelbara kollegialrättigheter dem som hör samman med själva rätten till religionsutövning och att avgöra frågor rörande läronorm och bekännelse. Hit hör också rätten att själv inrätta ett läroämbete. Dessa är kyrkliga handlingar, som sammanhänger med Guds ords predikande och sakramenternas förvaltande, vilka är av gudomligt ursprung och instiftade av Gud sjäK’. Utöver dessa ”omedelbara” kollegialrättigheter har kyrkan även dels andra, vars utövning likväl kan lämnas åt någon eller några. Dessa rättigheter kallas kyrkans ”jura collegialia mediata” eller ”communicabilia”. Hit hör rätten att bestämma tid och plats för gudstjänsten, fastställa ceremonier, liturgi och kyrkolag, tillsätta präster och lärare, utöva kyrkodisciplin och exkommunikation, disponera över kyrkans egendomar mfl. Till skillnad från de ”omedelbara” kollegialrättigheterna är dessa ej oupplösligt förenade med kyrkans ändamål, ehuru de starkt bidrager till att detta uppnås. Dessa rättigheter kan kyrkan själv bestämma, humvida den vill utöva dem själv eller om utövuiingen skall överlämnas till någon eller några, t ex den världsliga överheten eller prästerna. SjäKa bestämmanderätten häröver, överlämningsrätten, är således också en kollegialrättighet eller en effekt av potestas ecclesiastica.23 Territorialismen och kollegialismen nådde alltså olika resultat när det gällde kyrkouppfattningarna, trots att bådadera utgick från den pufendorfska juridiska bestämningen av kyrkan som en societas aequalis. Konsekvenserna av denna skillnad kom också att bli betydande, i första hand när kyrkans förhållande till staten skulle bestämmas. Den förra riktningen utgick härvid mer ensidigt från statsrätten. Kyrkan hade ingen egen rättsstruktur, skild från statens. Den senare riktningen däremot betonade kyrkans egen rättsstruktur och rättskapacitet, skild från statens. Ett fristående kyrkorättsligt system byggdes upp, vilket även kom att medföra, att kyrkorätten fjärmades från statsrätten. Denna nya 23 Pfaff, Tractat von dem Ursprunge des Kirchen-rechts und dessen wahren Beschaffenheit, 1722 s 278 ff, 309 ff, 337 ff, Canz, Disciplinae morales omnes, 1739 s 770 ff, 786 ff, von Mosheim, Allgemeines Kirchenrecht der Protestanten, 1760 s 31 ff, 441 ff, 456 ff, G L Böhmer, Principia iuris canonici speciatim iuris ecclesiastici publici et privati, 1762 s 5 ff, 15 f, 58 ff, 85 ff. Se härtill även Schlaich 1969 s 14 ff, 177 ff samt passim. 194
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=