unionis” är oundvikligen nödvändigt. Vars och ens samtycke fordras härtill, då ju ingen har rätt att välja och bestämma religion för en annan människa. Genom en anslutning till ”pactum unionis” sker från individens sida sett den överenskommelsen, att han därigenom utsäger, att han skall bekänna sig till ”typus doctrinae” eller de symboliska böckerna, så länge hans övertygelse är överensstämmande med dessa. Genom detta ”pactumunionis” förbinder individen sig också att fira den utvärtes gudstjänsten, och att ej företaga något, som strider mot dennas ändamål. Samvetsfriheten har därmed ej prisgivits. Ej heller har individen därigenomtvingats med yttre maktmedel att tänka mot sin övertygelse. Härtill kommer även, fortsätter Munthe i anknytning till Rousseau, att medborgarna genom samhällsfördraget lovat att lyda ”den allmänna viljan”, som utövas av den världsliga överheten. Då genom samhällsfördraget en religion fastställts såsom ”landets religion” uttrycker detta ”den allmänna viljan”, varför individen därmed på ett visst sätt också lyder sin egen vilja. Någon konflikt behöver således ej uppstå genom bekännelseförpliktelsen till landets religion."^2 I Munthes lösningsförsök av bekännelseförpliktelsens problem spelade samhällsfördraget en framträdande roll. Genom detta hade medborgarna överenskommit, att en viss religion skulle vara ”landets religion”. Till denna religions offentliga utövning hade de förbundit sig genom fördraget. Fördraget uttryckte härvddlag såväl den enskildes som den allmänna viljan, varför individen i viss mening lydde sin egen vilja, när han respekterade landets religion och accepterade förpliktelsen att deltaga i denna religions offentliga utövming. Denna utgjorde den ”objektiva religionen” eller landets religion. Om nu någon privatim hyste avvikande åsikter i vissa punkter, straffades han ej härför, såvnda han ej skadade utövningen av landets religion eller handlade på ett sätt, som var oförenligt med statens ändamål och säkerhet. Ur individens synpunkt sett kvarstod också rätten till den ”subjektiva religionen”, rätten att ha en inre övertygelse. Utan att ha religionsfrihet och med bibehållen bekännelseförpliktelse till landets religion hade således svenska medborgare samvetsfrihet. Beträffande både Neikters, Boethius och Munthes undervisning kan också påpekas, att det i princip föreligger samma skiljande mellan offentlig och privat religion, som förfäktats av Semler. Denne åberopas dock ej av dem i detta sammanhang.'^3 Bekännelseförpliktelsen behandlas slutligen under här aktuella tidsp>eriod även inom den akademiska undervisningen vid Äbo universitet. Detta sker främst av HG Porthan, sedan 1777 eloqventie professor. Även denne representerade den nu allmänt dominerande synen på religionens betydelse för moralen 72 ”Gives har lovat att lyda den allmänna viljan, som exerceras av Princeps, och då en subditus lyder allmänna viljan, så lyder han pä visst sätt sin egen vilja, vilket Rousseau rätteligen observerat”. Jus publicum universale annoteradt på professor Munthes Privata Föreläsningar, 1797 § 21 s 46 ff, 4: o 339, VöSB. För vissa led i argumenteringen se även Collegium Juris Naturae, 1788 s 35, Politica, s 14 f, LUB. 73 Om Semler se Hornig 1961 s 173 ff, 189. 182
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=