Utförligast behandlas likväl bekännelseförpliktelsens problem inom den akademiska undervisningen vid Lunds universitet vid denna tid av L P Munthe. Liksom Nelander behandlar även Munthe i sin undervisning frågeställningen, huruvida det stred mot samvetsfrihetens princip, att cn religion hade en särställning i staten. Redan ovan har påpekats, att Munthe förnekade, att det ur principiell synpunkt sett borde finnas en ’’religio dominans” i staten, men att denna likväl kunde tålas, blott den ej lade ett band på andras samvetsfrihet. I detta sammanhang skilde Munthe strikt mellan samvetsfrihet och religionsfrihet. Samvetsfriheten innebar rättigheten att bestämma över sina gärningar i enlighet med sin subjektiva övertygelse om religionen. Religionsfrihet däremot innebar rätten att offentligt få ge uttryck åt denna sin subjektiva religion. Genom denna distinktion menade han sig kunna förena samvetsfriheten och en begränsning av religionsfriheten. Detta gällde nu i första hand den begränsning som fanns i lagarna rörande främmande trosbekännares rätt till offentlig religionsutövning.®^ När nu frågan gäller bekännelseförpliktelsen för ”landets egna barn” återknyter Munthe till dessa utgångspunkter. Han betonar härvid även starkt, att människorna har en absolut förpliktelse till även yttre gudsdyrkan. Beträffande denna är det ej absolut nödvändigt, att alla hyser samma uppfattningar. Det viktiga är att individernas subjektiva övertygelse i huvudsak står i överensstämmelse med den kyrkas läroförfattning, som fastställts av staten såsom landets religion. Denna kyrkas medlemmar kan därför med fördel deltaga i den offentliga gudstjänsten, trots att de ej fullständigt i sin subjektiva religionsuppfattning tror i överensstämmelse med kyrkans lära.'^® Samvetsfrihetens princip garanteras vidare därigenom, att ingen förföljes på grund av att han har en från den allmänt antagna religionsuppfattningen avvikande åsikt. En dylik förföljelse förekommer ej heller, där en ”religio dominans” finns. Skyldigheten till yttre gudsdyrkan och anslutning till den religion, som fastställes i landets grundlagar, kan därefter sammankopplas med den individuella samvetsfrihetens princip även på så sätt, att själva samhällsfördraget lyftes fram i förgrunden. Genom ”pactum unionis” har människorna förbundit sig att fira den religion, som ligger till giomd för den utvärtes gudstjänsten i staten, och som innefattas i ”typus doctrinae”. Härmed förstås inbegreppet (complexus) av de lärosatser, som skall läras och försinnligas. Ett dylikt ”pactum 69 Sc ovan s 133 f. 70 Jus Naturae af Herr Professor L. P. Munthe . . . 1794, s 72 ff, GUB, Collegium Juris-Naturae annoteradt på Professor Munthes Private Föreläsningar, Vår Terminen 1797, § 86 s 132 f, 4: o 341, VöSB, Jus Publicum universale annoteradt på professor Munthes Privata Föreläsningar, 1797, § 10 s 26 ff, § 16 s 38 f, 4;o 339, VöSB71 Collegium Juris Naturae annoteradt pä Professor Munthes Private Föreläsningar, VårTerminen 1797, § 89 s 134, 4:o 341, VöSB, Jus publicum universale af Herr Professor L. P. Munthe, 1796 s 45 f, GUB. 181
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=