ha läroämbeten. Härvid fordrar överheten edlig bekräftelse på bekännelsen. Detta krav på ed motiveras rent statsrationellt för ”bibehållande av Statens invärtes rolighet”. Detta krav' innebär enligt König ej heller ett tvång gentemot samvetet, då var och en ”har frihet att göra och låta”. Också König ser således avfall från landets religion eller ”försmädelser mot Gud” helt ur statens synpunkt. Den som smädar Gud visar, ”att han är i detta borgerliga sammanhället, en skadlig, och farlig ledamot”. Denna ståndpunkt grundar sig på uppfattningen om religionens fundamentala roll för staten. Beträffande avfall från landets religion menar också König, att ”hos överheten står att förklara, vilken han håller för en duglig borgare, och ledamot i den politiska societeten”.'^^ Även det andra juridiska arbetet, författat av' dåvarande lagmannen i Västmanland och sedermera landshövdingen i Uppsala län Johan Funck, företräder samma syn. I sin handbok i gällande rätt med titeln Genwäg til kunskap och utöfning af Swensk lagfarenhet, 1761—62®^, framhåller han i dess tredje avdelning, att överheten bör med läramas hjälp såsom ämbetsmän ”bibehålla enigheten i en ren lära, och skickelighet i en ärbar vandel”. Detta bör ske mera med övertygande än med stränga straff, så att kättare eller villfarande ”somicke alldeles äro försmädare av Gud och gudstjänst, icke måge med tvång och våldsamma medel besväras, utan dem bör påläggas en tystnad, och att bliva ledne, samt lida andra eller Tolerantiam, dock så att de hålla den själva, och icke söka att göra sig anhängare”.I femte avdelningen angående brottmål sker i likhet med Nehrman-Ehrenstråles Inledning til then swenska jurisprudentiam criminalem 1756 en genomgång av MB:s paragrafer. I detta sammanhang framhåller Funck, att en domare i dessa mål noga bör taga personers och ords omständigheter i akt. Han bör i dessa mål varken vara för sträng, så att oskyldiga lida, eller för lindrig, så att han själv blir delaktig i den brottsliges fel. ”Bästa gmnden är, att vara väl kunnig om den rena lärans huvud-avsigt och att vara öm om den Stora Gudens ära”. För närmare utredande av hithörande problem hänvisar Funck därefter till Nehrmans Jurisprudentia criminalis.®^ Även direkt inom den akademiska undervisningen kom nu denna principiella lösning av konflikten mellan den statsrationellt krävda religionsenheten och 80 79 König, Lärdoms-öfning, Tredje tomen angående Lagfarenheten i Kyrko-Saker . . . 1746, s 9 ff, 14 ff, 152 ff. 80 Johan Funck (1703—1773) hade inskrivits vid Uppsala univ 1716, häradshövding på olika håll innan han 1747 blev lagman i Västmanlands lagsaga. 1759 blev han landshövding i Västerbottens län och 1762 i Uppsala län. Om honom se J E Almquist 1946 s 33, dens., 1955 s 165. 81 I inledningen meddelar Funck, att hans lärobok framsprungit ur de erfarenheter han fått som domstolsjurist, vid vilken syssla han antecknat ”mig til redighet, efter Naturens, Guds, Romerska och Sweriges Lagar thet wissaste angelägnaste och påliteligaste”. S XIII. 82 Funck 1961—62 s 55. 83 Ibm s 187 f. 156
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=