Som framställningen redan visat och även i fortsättningen kommer att klart belysa, var bekännelseförpliktclsen statsrationellt motiverad. ”Unitas religionis” var i högre grad en politisk doktrin än ett resultat av ”de ortodoxa teologernas intolerans”. Doktrinen fanns inskriven i grundlagarna och tillika i 1734 års lag, vilka ingalunda kan sägas vara resultat av' en prästerlig propaganda.^^ Kravet på bibehållen bekännelseförpliktelse till landets religion för ”landets egna barn” restes följaktligen också inom den akademiska undervisningen av företrädare för de skilda fakulteterna. Häividlag spelade det ingen roll omföreläsningarna gavs inom teologiska, juridiska eller filosofiska fakulteterna, eller vid vilken fakultet en dissertation rörande föreliggande problem ventilerades. Argumenten var desamma. Med Nehrmans penetrerande av bekännelseförpliktelsens förhållande till samvetsfrihetens princip, såsom den uttrycktes i gällande lagstiftning, hade man från och med 1750-talet också fått den ledande juristens syn härpå. Samma syn på hithörande problem fanns även uttryckta i andra juridiska läroböcker, vilka kom att i viss utsträckning användas inom den akademiska undeivdsningen. I första hand gäller detta verk av Christian König och Johan Funck. Ovan har beträffande Königs stora verk Lärdoms-Öfning 1745—1752 visats att i synnerhet den kyrkorättsliga delen citerades i den akademiska underväsningen. I detta sammanhang visades även, att König i sin kyrkorätt 1746 gav uttryck för ett kraftigt försvar av toleransen och av utlänningars rätt till offentlig religionsutövning. I detta avseende var han starkt beroende av de merkantila skälen för religionsfrihet. I denna fråga företrädde han en från Nehrman-Ehrenstråle skild ståndpunkt, ehuru han utgick från samma naturrättsligt orienterade statsuppfattning och samma syn på religionens fundamentala betydelse för samhället.^® I frågan om bekännelseförpliktelsen för landets egna barn och dennas förhållande till den enskilde medborgarens samvetsfrihet däremot intar König samma ståndpunkt som Nehnnan-Ehrenstråle. Också för König är tanken på individens samvetsfrihet och religionens oförenlighet med tvång en väktig utgångspunkt i denna fråga. Samvetet kan inte t\ängas eller stå under en lagstiftande makt. Mot denna ståndpunkt ställes därefter under åberopande av 1735 års religionsstadga. att den världsliga överheten åligger att förekomma allt, som kan vara emot den allmänna ron. Lösningen på förhållandet mellan den lagstadgade bekännelseförpliktelsen och den individuella samvetsfrihetens princip blir också hos König den allmänt accepterade. Om någon hyser villfarelser, som ej rör salighetens grund och medel och för övrigt lever lugnt och stilla, ingriper ej den världsliga överheten. Samvetsfrihetens princip är därmed garanterad. Däremot kan överheten utan att därmed kränka samv'etsfriheten förbjuda t ex privata religionssammankomster, konventiklar, då dessa för oordning och nyheter med sig, vilka i sin tur kan skada staten. För att vidmakthålla religionsenheten i landet uppställer överheten även krav på dem som skall inne77 Ibm. 78 Sc ovan s 113 ff. 155
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=