då skiljaktighet i religionen funnits.26 Att så varit fallet går ingalunda att förneka, fortsätter avhandlingen. Ä andra sidan finns det också många exempel på, att stater funnits och finns, där denna skiljaktighet tillfogat staten den allra största skada. Detta överensstämmer väl med den pufendorfska teorin om att skiljaktigheten ej i och för sig, ’'per se”, åstadkommer skada eller hotar samhällets lugn. I direkt anknytning till Pufendorf och under citerande av dennes uttalande i De habitu religionis christianae ad vitam civilem hävdar också denna dissertation, att dissensus i religionen ”per se” ej skadar samhällets lugn. Likväl är det bäst för staten, att endast en religion råder.27 Denna enighet får dock ej upprätthållas med tvång. Visserligen är det önskvärt, sett ur statens synpunkt, att endast en religion råder, men tvångsmedel för att förverkliga detta önskemål får ej tillgripas. Tvångsmedel härvidlag skulle strida mot samvetsfriheten och mot den sanna kristna religionens oförenlighet med tvång.28 Det statsrationellt motiverade kravet på religionsenhet, individens samvetsfrihet och tanken på religionens oförenlighet med tvång blir genom dessa uttalanden i dissertationen klart markerade. De krav dessa tre grundläggande komponenter i religionsfrihetskomplexet uppställer måste avvägas mot varandra. Tillämpat på främmande religionsbekännares rätt till utövning av sin religion försöker avhandlingen satninanjämka dessa olika krav. Religionsenhet kan inte alltid uppnås. Därför måste man enligt dissertationen skilja mellan samhällsmedlemmarnas privata dissensus och skiljaktighet i den offentliga religionsutövningen. Människor, som på grund av särskilda orsaker finns i landet och privat hyser en avvikande religionsuppfattning, kan ej med rätta fördrivas ur landet så länge de visar sig vara dugliga, lojala och lugna medborgare. Detta kräves av dem, i s\ nnerhet som härigenom hopp finns att ej så få av dem kan omvändas till den rätta läran.29 Vad beträffar den offentliga utövningen 26 Georg Schönborncr (1579—1637), Politicorum libri VII, 1614. Dessutom åberopas i detta sammanhang Reinkingks Tractatus de regimine saecularis et ecclesiastica samt Arnisaeus De republica seu relectioris politicae libri duo, 1615 och även dennes De jure majestatis libris tres, bok 2 kap 6 som klart belyser dennes utgångspunkt i statsnyttosynpunkten. Se härtill även Dreitzel 1970 s 364 ff. 27 Ibm § 6. 28 Ibm § 7. 29 ”Undc ad quastionem propositam respondemus, Magistratui licet in id incumbendum sit, ut una, eaquc vera in republica vigcat religio, id tamen non semper obtineri potest. Proinde ipsi probe distingvendum est, inter privatorum quorundam in religionc dissensum, & publicum diversae rcligionis excrcitium. Privati homines, certas ob rationes in civitatem introducti, quam diu probos, modestos, virtutis quietisque amantes sese exhibent cives, quod utique jure ab illis cxiget magistratus, e civitatc recte non ejiciuntur, imprimis si apud tales spes sit non exigua conversionis”. Ibm § 8 s 13 f. Framställningen bygger här i mycket stor utsträckning på Fr Bechmanns Theologia conscientia sive tractatus de casibus conscicntiari adornatus inprimis in gratiam eorum, qui ad sacrum ministerium adspirant vel ad illud noviter admoti sunt, 1692 tit 2, De Magistratu & Subditis sectio prima, casus 9. Här har använts 3:c uppl Frankfurt och Leipzig 1696, s 276 ff. Om Friedemann Bechmann (1628—1703), 1652 prof i filosofi i Jena, 1678 i teologi se ADB 2, 1873 s 205. 103
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=