130 skrivas nästa dag för att adeln sknlle kiinna se den före sin avresa.^' Så skedde emellertid inte. Underskriften sknlle dröja ytterligare några dagar. Den 17 sändes den ned till Riddarhuset, över »hvilket Adelen vohre hierteligen glade, att dlie onödige expenser afkoinine oeh fiirtoges».^*^ /6‘H års stadga och 1653 års resolution Den 17 december 1644 delgavs adeln »Kongl. Maj:lz Stadga och Pabiidh iifwer åthskillige Oordningars afskaffande inrotade uthi Adelige samqwämer, Morgongåfwor och Klädedrächter.» Den sjunde punkten i 1644 års stadga, som behandlar morgongåvan, är i vissa avseenden mycket diffust skriven. De luckor som finns är inte. och var i ännu mindre utsträckning f()r samtiden, svåra att upptäcka. Bestämmelserna innebär att ingen morgongåva av arvegods och jord hädanefter fick ges till evärdelig ägo. Gavs jord och arvegods, så var det tillåtet att ge sin bästa eller sämsta sätegård med landboränta in till 6 pundläster korn, eller motsvarande ränta i smiir. fisk eller järn. Det stod brudgummen fritt att ge mindre, om han ägde mindre. På samma sätt kunde han ge en lägre morgongåva, även om han innehade så mycket som stadgan stipulerade. Avgörandet överläts därvid på berörda parter. Över 6 j)undläster var emellertid inte tillåtet att ge.“® Morgongåvan tillhörde mannen, så länge han levde, vare sig hustrun dog före eller efter honom. Dog mannen före. sa hehcill hustrun sätegården med landboräntan, samt inventarium i husgeråd, boskap och annat, så länge hon förblev änka. Gifte hon om sig, så avträdde hon, på ett undantag när, allt i samma skick, som hon mottagit det. Det .SHAP 3 s. 329. 's .SR.VP 3 s. 331. .Schniedenian I s. 238 ff. SR.\P 3 s. 331. Stadgan som en del i en liingre nl'.eckling liksom förebilden till den behandlas på s. 227 ff. De övre rättsinstansernas åsikt om ikrafttriidandet samt fästningsslämmans betydelse behandlas på s. 229 samt s. 229 ff. Problematiken kring 1644 års stadga då morgongäva eller förbiittring givits i lösöre behandlas på s. 235 ff samt s. 248 ff. l)c övre riittsinstansernas inställning till maximistorleken t)eli dess l)er;ikningsgrnnder redogöres för på s. 231 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=