114 Det kan konstateras att förbättringen ända fram till de tvä sista decennierna av 1400-talet förekommit mycket sällan. Därefter sker en successiv ökning. Under 1500-talets senare del och för 1600-talets del fram till slutet av 60-talet har förhällandet därigenom blivit annorlunda. Lika sällsynt som det en gäng varit att finna ett diplom med förbättring, lika sällsynt är det nu att hos adeln finna ett brev utan sådan. Förbättringen undergår nu också en förändring så till vida att den nästan alltid ges på hinderdagen. Det tycks inte förekomma ett enda fall. där den, såsom under medeltiden eller biujan av nyare tid. givits är eller decennier efter morgongåvan. Det har i regel hos de (hre skikten varit så att morgongåvan givits i gods, medan förbättringen utlovats i rent silver eller mynt. I undantagsfall har såväl morgongåva som förbättring givits i gods. Det blir efter 1500-talets mitt alltmer sällsynt att både morgongåva och förbättring ges i pengar. Under medeltiden var det inte ovanligt att morgongåvans värde angavs i penningar, samtidigt som brevutställaren i regel utlovade att inom natt och år ge gods till motsvarande värde. Den förändring som härvidlag fiinnärktes redan i slutet av medeltiden accentueras i början av 1500-talet. Från och med senare delen av seklet tillhiir ett dylikt fiirfaringssätt undantagen. I stället anges godsens namn och deras ränteavkastning, såvida inte enbart gods till en viss ränta utlovas, och detta utan angivande av namn och läge. Det finns ytterligare ett förfaringssätt varom mera senare. Den myntfiirsämring som förekom under medeltiden, och som fortsatte under Gustav Vasas tid, för att under Kriks och Johans epok nå tidigare oanade höjder, fick betydelse såväl fiir morgongåvan som förbättringen. I början av Gustav ^’asas regering gick det drygt 19 mark penningar på en lödig mark och i slutet av hans regering 35. Därefter stiger kurvan brant uppåt och år 1573 fordrades det, för att nämna ett exempel, drygt 235 mark penningar för att åstadkomma en lödig mark.'^ Det innebär att en i början av 1560-talet i mark given morgongåva tio år senare endast hade kvar mellan 1/4 och 1/5 av sitt ursprungliga värde. P'or den fortgående penningviirdeförsämringen hänvisas till Dovrings .\ttungen och Marklandet s. 194 f och Forssell s 90—91.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=