43 givit vad från själve domaren till nämnden, liksomomdet vore tilllåtet att från lagens bokstav någon gång vädja till billigheten eller ärlige mäns fria skön; detta har dock icke kunnat ske enhgt någon annan lag, förvisso med allt skäl. Enhgt Ostgötalagen äro deävenvittnen angående domaren och hans handhngar. Men domaren kan å sin sida icke vittna om dem, huruvida de svära sant eller falskt; ty vid deras försäkran, hurudan den än måvara, måstemanståfast och döma efter den. Om de emellertid på uppenbara grunder överbevisas om att hava svurit falskt (vilket enhgt danska lagen icke domaren, utan landskapets biskop och andra ärlige och förståndige män i landskapet, men enhgt götarätten denhögre domstolenborde undersöka), straffas de med böter och anses i övrigt menediga och icke vittiiesgilla. Enligt^ seden i våra dagar deltager nämnden emellertid såsom domare; sedan uppgifterna nämligen sammanblandats, undersöka och döma de på samma gång i sakfrågan och rättsfrågan såsom bisittare, med domaren blott såsomordförande; deras votaochröster samlas antingen av rättsdomaren själv eller av sakdomaren, som är en av nämndemännen och av dem egentligen kallas domaren^, medan de benämna rättsdomaren blott rätts- och lagläsare.^ Denne hör deras uttalanden såväl i rättsfrågan som i sakfrågan och, för att varje ordväxling och förvirring må undvikas, framför han lugnt till domstolen åsikterna hos dem, på vilka domare för det mesta stödja sig. 6i ^ Allt det följande till kapitlets slut anföres i svensk översättning av K. G. Westman, Häradsnämnd och häradsrätt under i6oo-talet och början av 1700-talet (Skrifter utg. av K. Humanistiska Vetenskaps-Samfundet i Uppsala, Bd 24: 18, 1927), s. ii f. Enligt Westman är denna skildring av nämndens uppgift och verksamhet icke hämtad frän verkligheten utan från det betänkande, som Stiernhöök och trenne andra medlemmar av Lagkommissionen avgivit år 1643. Särskilt intressant är Westmans analys av Vendels sockens dombok 1615-1645 utg. genom N. Edling, 1925 (Uppländska domböcker utg. av Kungl. Humanistiska Vetenskaps-Samfundet i Uppsala, i); Edling har också på ett klargörande sätt kommenterat dåtidens praxis angående nämndens verksamhet i Örbyhus domsaga, där Stiernhöök år 1646 bhvit utnämnd till häradshövding, men först år 1658 själv hållit ting. Se tillägg till notapparaten. * Dvs. häradsdomare. Omdenna benämning på en av nämndemännen (vanligen den äldste) se Svenska Akademiens Ordbok över svenska språket, Bd 12 (1933), H, sp. 2073 f. och där anförda litteraturställen och J. E. Almquist, Häradsdomaren (Sv. JT., 1945, s. 695-701), m. anf. litt. samt N. Edung i Sv. JT., 1954, s. 403 f. * Omlagläsarnas (dvs. de vanliga rättsdomamas) juridiska kvalifikationer se S. Petrén, Lagläsarna. Ett bidrag till det svenska domstolsväsendets historia (Rättshistoriska studier, Bd i, 1951, s. 1-40) och senast Y. Blomstedt, »Den inkompetente lagläsaren» —en historisk vrångbild (Nordisk tidskrift. Ny serie. Arg. 34, 1958, s. 107-114) och samme förf., Laamannin-ja kihlakunnantuomarinvirkojen läänittäminen ja hoito Suomessa 1500-ja 1600-luvuilla (15231680) [o: Lagmans- och häradshövdingetjänstema i Finland under 1500- och 1600-talen.] Akad. avh.. Hfors (1958) med E. Anthonis recension i Historisk tidskrift för Finland, Arg. 44 (1959). s- 82-87.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=