5 stämmande bild av den gamla ursprungliga byggnaden liksom efter ruinerna och lämningarna av ett palats, somofta har blivit reparerat. Att de enskildes rätt eller privaträtten har växlat, därom råder än mindre någon tvekan. När nämhgen före de skrivna lagarna allt avgjordes efter bilhghet eller enhgt sedvänjorna, vilka växlat från plats till plats, är det klart, att ett och detsamma icke synts vara rätt och billigt för alla och att icke samma sedvänjor hava varit lång- 4 variga. Då lagarna för den skull äro ovissa, kan det icke finnas någon känd författare av dem (vilket närmast var det, somskulle utforskas), så framt vi icke omdömeslöst vilja låta det passera, sompå vilket sätt som helst har traderats. Vad det beträffar, att många av våra landsmän^, vilka hava skrivit något om våra lagar, åberopa filosoferna Zamolxis och Dicenaeus, tycker jag icke, att de tillräckhgt hava vare sig förstått eller brytt sig omfolkets historia eller händelseförloppet. Zamolxis var Pythagoras’ lärjunge, och somhga sätta honom såsom konung, andra såsom rådgivare i spetsen för geterna; det är osäkert, vilka lagar han har skrivit för dem, och ännu osäkrare, huruvida geterna hava varit identiska med våra härifrån utvandrade goter. * Här tänker man främst på Johannes Magnus, Historia de omnibus Gothorum Sveonumque regibus (1554) eller på den arvfursten Erik och hertigarna Johan, Magnus och Carl tillägnade variantupplagan av samma år och med titeln: Gothorum Sveonumque historia (om denna se 1. Collijn, Sveriges bibliografi intill år 1600, Bd 2, 1931, s. 214-216), s. 121 ff, där Johannes Magnus återger de på en kedja av förväxlingar av geter, goter och götar grundade berättelserna om dessa legendariska lagstiftare. Om Zamolxis (gr. berättar HeroDOTUS, Historiae. Rec. C. Hude. Ed. 2:a, T. i (1912), 1. IV. 94 f., som även åberopas av Johannes Magnus. Den kritiska ståndpunkt, som Stiernhöök här intager, är högst berättigad. Vad Dkenevus beträffar, beskriver Jordanes (Mommsens Jordanesedition i Mon. Germ, hist.: Auct. antiquiss., T. 5:1, 1882, s. 74) hans stora begåvning inom vetenskapen, lagstiftningen, statsstyrelsen osv. och låter den på Sullas tid, i :a årh. före Kr. f., levande gotiske konungen Buruista (detta är Mommsens namnform, ej Boroista, som hos Stiernhöök och äldre editorer) förläna honom nära nog kunglig makt (»pene regiam potestatem»). —Den av StiernHÖÖK i detta inledningskapitel intagna relativt sansade ståndpunkten rörande sagorna om de »gotiska» folkens utvandringar från Norden och om Sveriges fornhistoria överhuvud har givit Henrik Schuck anledning att i den 3 :e [o :senaste] fullständigt omarbetade uppl. av lllustrerad svensk litteraturhistoria. Del 2 (1927), s. 277-281, i anslutning till ett uttalande av Erik Gustaf Geijer, lämna en helt panegyrisk teckning av Stiernhöök som vetenskapsman. Dessa SCHUCKS överdrifter ha till rimliga proportioner reducerats av J. E. Almquist redan i den andra (1934) av hans i det följande nämnda framställningar av Stiernhööks liv och verk. Almquist, somunder årtionden med stor energi och framgång forskat i Stiernhööks biografi, har i olika sammanhang bearbetat det främst av honom själv (efter personalierna till Stiernhööks likpredikan år 1676 av dåvarande pastor primarius i Storkyrkan, till sist ärkebiskopen Olof Swebilius) framdragna materialet, nämligen i Uppsala Universitets Årsskrift 1933: Juridik I och 1934: Juridik 3, i SvenskJuristtidning, Arg. 28 (1943), s. 193-206, i hans egen Svensk juridisk litteraturhistoria (1946), s. 127-149 och i Rättshistoriska studier, Bd 2 (1957), s. 162-214, allestädes med fullständiga hänvisningar till den tryckta litteraturen och till de arkivaliska fyndställena.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=