139 eller hans barn; av denna anledning taga kvinnor enligt denna lag antingen intet eller hela arvet. Denna olikhet i arvsrätten har gjort, att ej heller nu för tiden i vissa Arvsordled tillräcklig tydlighet är rådande. Ty ehuru den nutida Landslagen ningen i den senaste lagen alltifrån konung Kristoffers tid varit gällande vid domstolarna, särskilt sedan konung Carl IX stadfäst den [d: 1608], visa dock många berömda processer under förra århundradet nog och övernog, att det behöves större klarhet i den. För att detta må göras tydligare, måste 189 ämnet tagas upp på nytt något djupare. Konung Kristoffer^ eller snarare Magnus Smek, försökte i stället för denna brokighet fastställa en bestämd arvsordning, stödd på vissa bestämda regler, vilka han (som det förefaller) föresatte sig att iakttaga vid uppdelningen av arv. I. Först och främst skulle hänsyn tagas till leder och i andra rummet till linjer; i varje linje skulle var och en vara närmare i arvsföljden, ju närmare han var den avhdne till ledet, varvid ingen istadarätt tillätes utomblott i andra led; men där det vore konkurrens mellan arvingar ur olika linjer, skulle i samma led den nedstigande linjen föredragas. II. För sidolinje funnes ingen särskild rätt, ty sidosläktingar härstammandefrån bröder och systrar övergingetill descedentersrätt, men de, som komme från sidan från någon ascendent högt upp, räknades till ascendentema; om det därför föreligger konkurrens mellan dem och övriga i sidolinje, anses de förra somdcscendenter, de senare som ascendenter, och i samma led föredrogos därföre de förra. III. Kvinnor i samma led som män skulle ärva i den bestämda proportionen. IV.Beräkningen av leden skulle göras enligt den kanoniska^ rättens föreskrift; allt detta är klart av kap. 3 och4. Enligt dessa regler berövar den [0: lagen] barnbarnsbarn icke blott till bröders och systrars barn, utan till egna barn all arvsrätt och överlåter den icke blott till farfäder, farbröder, morbröder utan även till kusiner genomfarbroder, såsom är klart av kap. 3. Anledningen kan hava varit antingen, att den icke ansett, att någon skulle leva så länge, att han skulle få se barnbarnsbarn efter sig själv eller sina bröder, eller också att vi hålla demmera kära, som äro oss mera bekanta, med vilka vi hava ett förtroligare umgänge; men huru stridande mot både naturens och andra folks 190 * Kristoffers Landslag, Ärvdabalken kap. 3 och 4. * Om den kyrkliga släktskapsberäkningen {computatio canonka) se J. B. Sägmulleh, Lehrbuch d. kath. Kirchenrechts. 3. Aufl., Bd i (1914), s. 174 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=