NIONDE KAPITLET Om bevisning genom edgärdsmän och kanonisk bevisnino- ö INNEHÅLL Den kanoniska bevisningens grimd och väsen. Ursprung och benämning. I vUka mål, när och var den fullgjordes. Ordning och sätt för bevisningen. Edgärdsmännens antal, stälhiing och val. Edens beskaffenhet, särskillnad och mångfald. Borgesmän. Föredsmän. Vitmen. Kanonisk bevisning delvis avskaffad och delvis bibehållen. Tortyr okänd och anledningen därtill. evisning genomjärnbörd, somhittills kallats folkhg, synes engång även hava varit kanonisk, alldenstund den ägde rumpå kyrkhga platser och med biträde av kyrkhga personer, något somicke kunnat ske utan bifall och gillande av kyrkans främste. Bland de kyrkliga fäderna hava för visso icke de saknats, vilka genast klandradejärnbördens avskaffande under föregivande, att religionen vanliclgades och att o;enom ett minskat intresse för ett skuldfritt leverne tron oå Kristus avtynade, somåt de troendehade utlovat detta ochännuviktigareting, och under förmenande å andra sidan, att dörren öppnades för många brott och att dristigheten att synda tillväxte, sedan människorna icke fruktade förjärnbörden. Men, somförut är sagt, senaretiders kanoniska rätt förkastadeden emellertid, och i dess ställe trädde hos oss denna bevisning, somxar’ e'oyjjv har förtjänat att kallas kanonisk.^ Den efterträdde järnbörden, var samtidig med den och brukades även förut. ^ Det viktigaste momentet i rättskipningen är sanningens utletande, som får sitt slutliga uttryck i domen. I tveksamma mål användes i äldre och äldsta tider för detta ändamåljärnbörden (såsom är skildrat i föregående kapitel); den ansågs giva utslag enligt Guds vilja. Då den kristna kyrkan med tiden förkastade och förbjöd järnbörden, trädde i dess ställe som bevismedel edgärdsmannaed. Det är detta rättsinstituts framträdande under kyrkans hägn, somStiernHÖÖK behandlar i detta (det 9:e) kapitlet under namn av kanonisk bevisning (probatio, purgatio canonica). Under med tiden mer eller mindre modifierad formvar denna bevisning i bruk under århundraden och avskaffades först tjugo år efter Stiemhööks död. Om purgatio canonica, ’oskyldigbevisning genomedgärdsmän [ty. Eideshelfer]’, somefterträdde den tidigare folkhga (vulgaris) bevisningen genomjärnbörd och andra gudsdomar (ordalier) se J. B. SÄGMuller, Lehrbuch des katholischen Kirchenrechts. 3. Aufl. Bd 2 (1914), s. 330 f. —Omden kanoniska bevisningen se även ovan s. 65. B 99
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=