174 att betona deras betydelse inomdet fornsvenska landet och landskapsaristokratin. Landskapet sammanföll ofta med biskopsdömet. Det finns tecken som tyder på att biskopen av denna anledning kunde komma att stå i motsatsställning till centralmakten i dess kamp mot landskapspartikularismen. Uppfattningen om kyrkans och centralmaktens gemensamma kamp mot landskapssjälvstyrelsen måste därför bli en tes med vissa reservationer. 4. BISKOPENS FÖRVALTNINGSEGENDOM a) Biskopskyrkan Biskopen uppfattades redan under det romerska imperiets tid som förvaltare av kyrkogodset inom sin dioces. Samtidigt var biskopskyrkan —ecclesia —en samlande benämning på den kyrkliga egendomen under biskopen. Biskopskyrkan var dels identisk med själva kyrkobyggnaden, ecclesia cathedralis med biskopens stol, cathedra, dels rättssubjekt för kyrkogodset i diocesen i sin helhet. Det är att observera, att biskopskyrkan stod som ägare till —och identifierades med — inte bara den till själva katedralkyrkan hörande egendomen utan också till övriga kyrkor och allt annat kyrkogods i stiftet. Denna egendomsmassa förvaltades av biskopen själv och utgjorde biskopsstolens egendom.^ Man gjorde en skarp åtskillnad mellan biskopens förvaltningsmassa —biskopens gods in provisione —och hans privategendom—in proprietater Eftersomden senare i princip faller utomramen för hans ämbetsförvaltning, kommer den i stort sett att lämnas utanför den fortsatta framställningen. Med tiden fick de mindre kyrkorna inom biskopskyrkans förvaltningsmassa en alltmer självständig ställning. Detta ledde till parochialsystemets uppkomst, låt vara att skeendet är långt ifrån klarlagt.'* I * Till ovanstående fr a Stutz s 1 ff, Nottarp s 187 ff. 211 ff, Schlesinger 1 s 246 ff, Schalling 1936 s 1 f, HSchiick 1959 s 159 f. - Stutz s 5 f med not 19, Nottarp s 195 ff. ^ Se Schalling 1936 s 1 ff, HSchiick 1959 s 160 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=