162 Det kontinentala samhället utvecklades alltmera i feodal riktning. Kyrkoorganisationen kom till stor del att inordnas i vad som brukar kallas länsväsendet. Detta gäller inte minst biskoparna. Å ena sidan hörde dessa hemma i den kyrkorättsliga ämbetshierarkin, å den andra blev de viktiga vasaller och länsherrar i den feodala pyramiden. Bisköparnas ställning, dels kyrkorättsligt under påve och metropolit, dels samhällspolitiskt somvasaller under kung och kejsare, är det bäst kända och mest karaktäristiska ledet i den väldiga motsättningen mellan imperium och sacerdotium. Kyrkans respektive den världsliga maktens krav på biskopens lojalitet och underdånighet utgör förutsättningen för den bekanta investiturstriden. När det gäller Norden har man på motsvarande sätt menat sig finna spår av feodala tankar vad beträffar biskopens ställning, åtminstone från slutet av 1100-talet. Frågan har därför ställts, om samma motsättning som på kontinenten kan ha funnits i Norden, låt vara i betydligt mindre skala. Detta skulle i så fall vara en förutsättning för en motsvarighet till den kontinentala investiturstriden.’ När den kristna missionen kom till Sverige mötte den ett annat samhälle än det feodala. Detta innebär inte, att biskopens relationer till kungamakten i och för sig måste komma att bli av mindre betydelse. b) Denkungliga förvaltningeni det svenska landskapssamhället Innan man tar upp frågan om förhållandet mellan kungamakt och kyrka-biskop är det nödvändigt att schematiskt teckna bakgrunden: De kungliga resurserna och möjligheterna i det dåtida samhället. I en samhällstyp av sådan struktur som den nordiska, där de enskilda landskapen och tingen hade en stor betydelse, måste relationerna mellan kung och biskop ha varit av en helt annan art än i feodalt uppbyggda och centralt förvaltade länder och områden. Den klassiska problemställningen — hur stor makt hade kungen i det forngermanska samhället? —är enligt min mening omöjlig att belysa med hjälp av tillgängliga källor, men också irrelevant för denna undersökning. Det viktiga är knappast hur stor reell makt kungen hade — vad nu detta innebär — utan hur hans förvaltningsmässiga resurser var uppbyggda och fungerade. Enligt allmän uppfattning hade kungen under 1000- och 1100-talen ’ Se fr a Joys s 136 ff, Nyländer 1953 s 63 ff, Andra: s 20 ff (Norge), 35 ff (Danmark), 63 ff, fr a s 78 ff, 81 ff med sammanfattning s 83 ff och 146 ff, Pirinen KL 1 sp 622 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=