130 concensus på tinget som en förutsättning för den nya kultens utövande.-^9 I Sigfridslegenden från början av 1200-talet spelar tinget en viss roll i samband med Värends kristnande. Källan som sådan är visserligen sen, men den tradition den återger bör kunna tillmätas visst intresse. Sagomaterialet är som historisk källa ytterst vanskligt.Ändå kan man i detta sammanhang inte förbigå den tradition, som berättar om de norska tingslagens kristnande, fr. a. under Olav Tryggvason. Med sagorna stämmer på denna punkt krönikor och annaler överens, och dessa tre källgrupper kan inte helt lösgöras från varandra. Enligt den tradition, somSnorre återger, for kungen till de olika fylkena i Norge och kallade menigheterna till ting. På tinget föreläde han demkristendomen och måste ofta tillgripa tvångsmedel, för att få de motsträviga bönderna att acceptera den nya kulten. Men tingsmenigheterna kunde inte förbigås: ”överallt där han lade iland, höll han ting och bjöd allt folket att låta döpa sig och antaga den rätta tron. Ingen vågade tala emot, och allt folket blev kristnat, där han drog fram.”'*- Samma tradition har fått sitt nedslag i annalerna. Enligt Catalogus regum Norvegia; från omkring 1190 kristnade Olav på detta sätt fem land.'^-^ En uppräkning av dessa tingskonversioner finns i bl.a. Annales regii. I sagomaterialet förekommer också exempel på kultbeslut med motsatt innebörd. Den kristna tron ersätts genom tingsbeslut av hednisk kult. Så berättar Hervararsagan, att alla svears ting förkastade den kristna tron och återinförde blotet. När kung Inge vägrade blota blev han fördriven af Igpinginu.^-^ En uppgift av samma slag finns hos Adam. Han berättar, att kung Anund inte ville frambära offer åt demonerna. Av denna anledning fördrevs han från tinget. Ordet concilium anspelar här — liksom i -* IV, 21, 24. Till ovanstående, cf Drejer 1960 s 228 f. SRS 2 s 353. Till detta L-O Larsson 1964 s 27 ff, fr a s 47 ff, 1970 s 9. O Olsen s 19 ff. Beträffande sagorna och kultskiftet, s 23 ff. Ovan I 2. övers Sturlasson 1 s 351. Hkr 1 s 324. Citatet är från Olav Tryggvasons saga, kap 77. Se även kap 53, 57, 59, 65, 68, 69 m fl, Håkon den godes saga kap 13 och 15 mfl sagonotiser. Se, med ytterligare källhänvisningar, Maurer 1855 s 282 ff, Taranger 1890 s 120 ff, 129 ff, Wisloff s 68 ff, Haff 1 s 8 ff. Cf GS 3. Monumenta historica Norvegia: s 183 rad 22 ff: ”En l)at tok Olafwer Tryggia svn ok (redh) firi Nfimva.’ter ok kristnadha: fim landh . . .” Annales regii 996 ff. Isländske annaler s 105. För Finland och andra Östersjöländer cf Donner s 75 ff. Ljungberg 1938 s 233 ff, Nerman 1945 s 156 f —cf s 175 f. Om Inge, se K B Westman 1915 s 40 ff. 30
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=