122 Ett flertal lagbestämmelser från olika lagar gör klart, att den kunglige ombudsmannens roll vid tinget torde vara av gammalt datum. Problematiken i sammanhanget är inte närmare undersökt.' * Av ovanstående framgår, att någon skarp gräns mellan kungens och tingets funktion inte kan dras. I den kungliga förvaltningen var tinget en självklarhet. Mellan kung och ting rådde ett tydligt samspel, inte i första hand ett motsatsförhållande. Som tidigare observerats inom forskningen t)'cks ett bestämt samband ha funnits mellan kungsgård och tingsplats. Detta måste givetvis ses mot bakgrund av det samspel mellan tingsmyndighet och kunglig förvaltning, som ovan påpekats.'*’ Vid de stora landstingsplatserna — och biskopssätena — finns i regel spår efter de kungsgårdar, där kungen eller hans ombudsmän residerat. I många fall kan medeltida kungsgårdar i anslutning till olika tingsplatser beläggas i diplommaterialet. Dessa källbelägg är emellertid helt naturligt av förhållandevis sent datum. Av de stora landstingsplatserna har med all sannolikhet G:a Uppsala haft en kungsgård alldeles intill de tre folklandens tingsplats.'" Snorre påpekar, att Uppsala är Svithiods gamla kungasäte. Han uppfattar också Tiundaland som svearnas huvudland: ”|)ar er konungsstoll ... ok j)ar er viÖ kenndr UppsalaauÖr.” I denna källa, Olav den heliges saga, från förra delen av 1200-talet, sammanknyts namnet Uppsala med sveakungens eigri, egendom: Upsala 6ä/.'' Också i Ynglingasagan skildrar Snorre Uppsala som kungens huvudgård. Både hos Snorre och i andra tidiga medeltidskällor är ordet Uppsalakung identiskt med sveakung}*^ I relation till Snorres påpekande, att konungastolen fanns i Uppsala, får man se de svenska rättskällornas och krönikornas uppgifter om kungatillsättning. Vid denna procedur skulle kungen placeras i den kungliga tronstolen, som enligt ett par källor kallas konungs stol i Uppsala.^^^ Fjädrundalands huvudort, Enköping, med folklandsting och marknad, tycks likaså ha haft kunglig anknytning. Detta torde ha gällt '■* Se till detta t ex inl till SLL 2 s XXII f, Palme Scandia 195S s 139 It, Rosén KL 7 sp 94 ff, Hafström KL 10 sp 509 ff, H Schilck KL 12 sp 552 ff, Ericsson s 90 och komm till de olika lagställena om ombudsmännen i SLL. Se för Danmark och Norge Nielsen resp Lunden i KL 12 sp 597 f resp 594 ff. Cf Jägerstad s 1 ff, 6 ff. S Lindqvist 1936 s 65 f, 94 ff och pl 11 ff, Holmgren 1937 s 8, Norman 1943 s 59 ff, 65 ff — Nerman bör läsas med stor urskillning — och Wessén STF 1962 s 70. Snorre, Olav den heliges saga, kap 77. Hkr 2 s 109 f. S Lindqvist 1936 s 94 f. Ibms 95, Holmgren 1937 s 8 ff. Cf nedan IV 3 b. c.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=