30 regeringen, hade Knngl. Maj:l genom delta silt brev ytterligare velat allvarsamt förmana honom all upphöra med delta och försäkra Kimgl. Maj:t och riket att varken nu eller i framtiden vilja yrka pä delta eller liknande pretentioner.'^’ Kungl. Maj.ls svar innehöll alltsä väsentligen ett klander mot Adolf Johans uppträdande 1604 och ett tillbakavisande av beskyllningarna fiir felaktig och förhastad handläggning av ärendet 1660. Frågan om testamentets giltighet ber(")res endast i korthet och mera i förbigående. De 1660 fattade besluten förklarades tillkomna i laga ordning, och Adolf Johan f(")rmanades allvarligt att avhålla sig från sina orättmätiga pretentioner. Så mycket större utrymme upptog den centrala frågan om testamentets laglighet i i'ådels och ständernas samtidigt avgivna svar till hertigen. Det var h;ir råd och ständer till sist tvingades alt göra ett klart uttalande i denna fråga, som man så länge på allt siitt sökt kringgå. Svai’et hade följande innehåll. Trots Kungl. Maj:ts och ständernas enhälliga l)eslut 1660 och de skriftliga och muntliga remonslralioner, som Kungl. Maj:t låtit göra hertigen, hade denne på grund av Salig konungens den 12/2 1660 upprättade provisioiKtIförordning gjort krav på att vara marsk och alltså en av förmyndarna. De skäl hertigen anf(')rt refererades sammanförda i tre grupper: 1. Hertigen hade original av testamentet och original av den på testamentet grundade fullmakten. 2. Som skål f(')r testamentets giltighet anfiirde hertigen ständernas anhållan den 2/2 1660. Kungl. Maj:ts goda intention och höga fc')rstånd att döma om vem som vore lämplig förmyndare. Vidare all del skett efter moget betänkande och flerårig överläggning och alt konungen vid sitt fulla förnuft undertecknat det i rådets närvaro. 3. Angående de hinder, som m(')tl för testamentets verkställande l(i()0. hade hertigen hänvisat till sin skrivelse till Kungl. Maj:t. Sitt bemötande av hertigens framställuing inledde ständerna diirefter med en f(')rebråelse för alt han dragit fram i ljuset och kastat under »var mans judicalur» det som de förståndiga helst .Stiernman Rdb, 2. s. 1422 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=