26 sattes i verket. Det franigick av testamentet, vilket bifogades i avskrift, att dess syfte var konungens och rikets välfärd, l-ni så stor, begåvad och om riket högt förtjänt konung måste ha förstått och vetat, hur denna bäst skulle iakttagas. Som förklaring till att Adolf Johan hittills varit förhindrad att tylla den uppgift, som Karl Gustavs disposition och det nära blodsbandet till konungen ålagt honom, hänvisades till en bilagd kopia av den samtidiga skrivelsen till Kungl. Maj:t. Hertigen anhöll, att ständerna måtte låta honom vederfaras ett sådant utslag om testamentet och fcirmynderskapet, som de kunde försvara inför Gud och som kunde lända konungen och dem själva till säkerhet och välfärd i framtiden. Han begärde, att de icke skulle hindra utan i stället hjälpa honom att förrätta det som Gud, naturen, testamentet samt all andlig och världslig och särdeles Sveriges lag ålade honom. Karl Gustavs testamente kunde icke få skymfas på hans döda mull. Han borde vederfaras den rätt, som tillkom var och en, att hans yttersta vilja respekterades. Därpå följer en rad skäl för att testamentet måste uppfattas som fullt lagligt. Ständerna hade själva begärt det. Det blev i ,\dolf Johans närvaro uppläst inför rådet och några timmar senare likaledes i rådets närvaro högtidligen underskrivet. Det motsades aldrig, så länge konungen var vid liv. Det hade följts i mycket liksom många muntliga bud, som konungen samtidigt med gott fiirstånd hade meddelat. Vad Adolf Johans person heträffade, hade konungen redan några år tidigare ypjiat samma avsikt. Ingen som menade konungen och riket väl kunde med gott samvete förneka, att testamentet tillkommit med välbetänkt mod och på ständernas egen hemställan. Adolf Johan visste sig icke på något sätt ha förverkat testamentet och fullmakten och upprepade sin önskan att få tillfälle att fullgöra sitt uppdrag samt försäkrade om sin trogna, osjälviska tjänstvillighet mot konung och fädernesland.-’’ Då regeringen gick att avvisa Adolf Johans anspråk, har den funnit det högst angeläget att försäkra sig om ständernas fulla stöd och medverkan. Till detta ändamål uppsattes resolutionen den 18 maj 1664. Denna, som fcirklaras vara fattad av Kungl. Sticrnnian Hdh, Bihang, .s. 390 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=