Kritiskt bedömes i promemorian även den 1899 antagna s.k. Åkarpslagen med dess i 15 kap. strafflagen införda kriminalisering av försök att tvinga någon till arbetsinställelse eller att hindra någon att återgå till arbete eller övertaga erbjudet arbete. Härom heter det i promemorian bl.a. att mot bakgrunden av den moderna industrialismen det spörsmålet kunde uppställas, huruvida 1899 års lagstiftare visat full förståelse för den inom de organiserade arbetarnas led starkt uppdrivna solidaritetskänslan. Det torde enligt promemorian vidare böra betänkas att, om man ville genom lagstiftning söka trygga den sociala freden, det icke kunde vara likgiltigt om den uppfattningen vunne insteg att arbetsgivare och arbetare icke vore likställda inför lagen. Icke minst vid försök att genom lagstiftning ordna det på arbetsavtalet grundade rättsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare kunde en dylik uppfattning komma att bliva ödesdiger. En lagstiftning härom hade ju alltid att jämnt utskifta rättigheter och skyldigheter mellan de båda parterna och, även om den därvid strängt hölle sig inom privaträttens område, kunde dock befaras att lagstiftningen icke komme att mötas med fullt förtroende från arbetstagarnas sida, så länge inom strafflagen oförändrat kvarstode ett stadgande, som av dem ansåges vända sin udd ytterst mot själva syftet att vidmakthålla solidaritet bland arbetare inbördes. Promemorian intar därefter klart den ståndpunkten att det individuella arbetsavtalet icke längre ensamt kunde läggas till grund för en lagstiftning angående arbetsavtal. Till utvecklande härav framhålles att en lagstiftning, som i främsta rummet byggde på det kollektiva avtalets princip, icke komme att införa någon nyhet i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare, sådant detta redan faktiskt gestaltade sig, utan blott giva rättslig stadga åt en företeelse. som även utan lagstiftningens stöd med varje dag vunne ökad styrka och omfattning icke blott i de stora industriländerna utan även hos oss. Icke nog med att kollektivavtalen alltjämt ökades i antal, utan hand i hand därmed ginge även en strävan att giva dem ett allt rikare innehåll, så att alla löne- och arbetsvillkor genom dem erhölle sin reglering. Därigenom hade de kollektiva avtalen kommit att i allt större utsträckning övertaga uppgifter, som rätteligen tillhörde statens sociala lagstiftning. Under alla omständigheter utövade det kollektiva reglerandet av arbetsavtalet ett så bestämmande inflytande på hela folkhushållningen att lagstiftningen icke längre kunde dröja att upptaga kollektivavtalet till behandling. Som en grundprincip för den blivande lagstiftningen finner promemorian böra fastslås att kollektivavtalet skall äga bindande verkan för alla arbetsgivare och alla arbetstagare, vilka antingen vid dess ingående tillhörde eller sedermera inträtt uti en i avtalet deltagande sammanslutning. I lagen borde sålunda ingå ett uttryckligt stadgande om att, därest inviduella arbetsavtal mellan personer, vilka vore skyldiga att ställa sig ett kollektivavtal till efterrättelse, innehölle utfästelser som strede mot kollektivavtalet, dessa utfästelser skulle sakna giltighet och i stället kollektivavtalets motsvarande bestämmelser lända till efterrättelse. Framhållas må vidare även den ståndpunkt promemorian intar till den vid denna tid livligt omstridda frågan huruvida arbetarna avtalsvägen skulle kunna åstadkomma en skyldighet för arbetsgivarna att endast anställa organiserad arbetskraft. Promemorian sysselsätter sig ingående med denna fråga och kommer till det resultatet att det icke föreligger någon anledning för lagstiftaren att förbjuda dylika s.k. organisationsklausuler. 84 gustav och carin olin in memoriam
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=