83 gustav och carin olin in memoriam studier äfven i öfriga af mig representerade ämnen varit synnerligen solida.» I december 1901 hade Olin emellertid redan en avsevärd tids domstolstjänstgöring bakom sig såsom tingsnotarie i Östra härads domsaga i Blekinge. Och tydligen gick det med honom som med så många andra svenska jurister med en ursprunglig dragning till fortsatta akademiska studier. I och med att vederbörande börjat sitta ting, var han förlorad för universitetet. Tingstjänstgöringen, särskilt sådan denna tidigare var anordnad, medförde så självständiga och livsnära arbetsuppgifter, att mot bakgrunden av dessa tidigt förvärvade erfarenheter som domstolsordförande en återgång till blodfattigare bokliga studier tedde sig föga lockande. Icke heller Olins väg gick sålunda tillbaka till universitetet. Livet igenom bevarade han emellertid känslor av stor tillgivenhet för Alma Mater Carolina och när hans gamla fakultet år 1950 förlänade honom en juris doktorsgrad honoris causa, fann denna välmotiverade utmärkelse ett otvetydigt gensvar i hans hjärta. Efter avslutad tingstjänstgöring bestämde sig alltså Olin för att fortsätta på domarbanan. Härför sökte han sig till Svea hovrätt, varest han inskrevs som e.o. notarie 1902. Som en följd av grundligheten och den därav betingade långvarigheten av Olins akademiska studier kom han att i hovrättens turordning befinna sig efter åtskilliga av sina jämnåriga. Hans ovanliga gåvor riktade emellertid tidigt uppmärksamheten på honom och medförde att han kom att anlitas för utredningsuppdrag, sammanhängande med den mest betydelsefulla lagstiftningsfråga som vid denna tid var aktuell i Sverige, eller den som avsåg den rättsliga regleringen av det industriella arbetsavtalet och skapandet av garantier för arbetsfreden i landet. Sålunda erhöll Olin i januari 1906, då han sedan föregående år var t.f. hovrättsfiskal, på föredragning av justitieministern, statsministern Staaff, ett resestipendium för att i Tyskland inhämta kännedom om den användning strafflagstiftningen vunnit inom detta lands socialpolitik, företrädesvis inom området för den moderna arbetarrörelsen. Resan, som kom att utsträckas även till Belgien och Frankrike, varade från februari ända till september 1906. Olin satte sig därunder grundligt in i de berörda ländernas arbetslagstiftning. Frukterna härav finnas nedlagda i hans två år senare utgivna arbete »Några hufvudpunkter i utländsk lagstiftning angående rättsförhållandet mellan arbetsgifvare och arbetstagare.» Efter sin hemkomst erhöll Olin i september 1906 tillsammans med häradshövdingen i Norrvikens domsaga Assar Åkerman förordnande att inom civildepartementet »biträda vid utredning och bearbetning av vissa till arbetarlagstiftningen hörande frågor.» Civilminister var då, sedan ministären Lindmans tillträde i maj 1906, Julius Juhlin, ett förhållande som skulle få högst fatala verkningar för detta lagstiftningsärendes fortsatta utveckling. Som resultat av sitt arbete avlämnade Olin och Åkerman i oktober 1907 till civildepartementet en »Promemoria angående lagstiftning om arbetsaftal.» Detta aktstycke ger för första gången i Sverige utredning av kollektivavtalets begrepp och uppställer vissa principer för vilka rättsverkningar som böra tilläggas detsamma. Redan i början av promemorian fastslås att utgångspunkten för varje lagstiftning angående arbetsavtal med nödvändighet synes böra vara en uppriktig föresats att göra de båda kontraherande parterna fullt jämställda och likvärdiga. I överensstämmelse härmed utdömer promemorian helt den vid denna tid på sina håll omhuldade tanken att belägga arbetares brytande av arbetsavtalet med straffansvar.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=