Det är troligt att Olin här gav uttryck för tidsandans lagpositivistiska rättskällesyn, nämligen att statens lagstiftning var den enda egentliga rättskällan. Vad Olin ville åstadkomma var en heltäckande privaträttslig lagreglering av stiftelserätten. Han framhåller att det endast är BGB och den schweiziska civillagboken från 1907 (ZGB– schweizerisches Zivilgesetzbuch) som har en utförlig reglering av stiftelseinstitutet. Vidare framhåller han att BGB:s reglering vilar på sanktionssystemet, dvs att ett godkännande från staten krävdes för rättspersonlighet, medan ZGB ger stiftelsen sådan status när den införts i handelsregistret. Emellertid var den privata stiftelserätten i liten utsträckning reglerad i BGB, vilket hänger samman med den s.k. Klammertechnik, som kännetecknar lagbokens struktur. Målet för den tyske lagstiftaren hade inte varit en heltäckande reglering av privaträtten, utan snarare att uppnå enhetlighet och överskådlighet och framför allt att skapa en stabil grund för rättstillämpningen. Den s.k. Klammertechnik var en metod att strukturera lagtexten, som innebar att de för lagstiftningen generella reglerna samlades i en inledande allmän del som gällde för alla andra delar av lagboken medan de särskilda föreskrifter som reglerade civilrättens olika materier hamnade därefter i en given systematisk ordning. Vinsten med ”die Klammertechnik” var att samma förskrifter inte behövde upprepas på flera ställen eller att man slapp ett omfattande och oöverskådligt hänvisningssystem. Stiftelserna hamnade i den allmänna delens första avsnitt under dess andra titel ”Juridiska personer”. De 9 paragrafer som är ägnade privaträttens stiftelser (§§ 80-88) har karaktären av ramlagstiftning. Den offentliga rättens stiftelser omnämns i en paragraf (§ 89), som stadgar att lagens föreskrift om styrelsens och styrelseledamots skadeståndsansvar (§ 31) samt att föreskriften om att juridisk person som försätts i konkurs förlorar sin rättskapacitet (§ 42) skall gälla även för den offentliga rättens stiftelser. I övrigt saknade BGB en begreppsbestämning. Det överlämnades till rättsvetenskapen att på grundval av den positiva rätten bestämma gränsdragningen mellan privaträttens och den offentliga rättens stiftelser.6 Olin var med all säkerhet inte nöjd med BGB:s korta avsnitt om stiftelser. Hans lagstiftningsambitioner gick vida därutöver. Olins utkast omfattade 48 paragrafer och kan beskrivas som ett försök att åstadkomma en heltäckande stiftelserätt. I utkastet regleras inte endast frågor om stiftelsebildning och stiftelsens organisatoriska förhållanden utan även det inre arbetet regleras i detalj såsom hur protokoll skall föras och hur styrelsen skall fatta sina beslut. Utkastet, som närmast leder tankarna till en byråkratisk instruktion, innehåller även föreskrifter om det allmännas tillsyn och kontroll av stiftelserna. Den i övrigt så strängt upprätthållna separationen mellan privaträtt och offentlig rätt har i utkastet suddats ut. Olin inleder sin artikel med en redogörelse för stiftelsebegreppet, vilket kan förefalla vara en naturlig början med hänsyn till att framställningen är ämnad för ett uppslagsverk. Med sitt upplägg fullföljer emellertid Olin en rättsvetenskaplig tradition, som sätter den juridiska begreppsbestämningen i fokus. Han skriver enligt en strängt vetenskaplig, 72 en man av sin tid? gustav olin och stiftelserätten. 6 Wörterbuch des deutschen Staats- und Verwaltungsrechts, utg. av Max Fleischmann, bdIII, Tübingen 1914, art. Stiftungen, s. 539. III
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=