Sedan han ingått äktenskap med Carin Göransson bosatte de sig på Blasieholmen med adress Hovslagaregatan 5 B, fyra trappor.14 Där bodde de fortfarande fram till dess att Gustav Olin gick i pension 1935. Tiden som pensionärer bodde de på Östermalm i en våning på Narvavägen 32. För Gustav Olin kom Tyskland tidigt att utgöra hans kulturella inspirationskälla. Redan 1906 sändes han å tjänstens vägnar av justitiedepartementet på en studieresa till Tyskland för att på plats undersöka relationen mellan straffrätt och socialpolitik. Studieresor till kontinenten utgjorde vid denna tid en viktig del av yngre juristers fostran.15 För Olin stod de rättsliga förhållandena på arbetsmarknaden i fokus. Hans studieresa gick också till Belgien och Frankrike, och resultatet redovisades i arbetet ”Några huvudpunkter i utländsk lagstiftning angående rättsförhållandet mellan arbetsgifvare och arbetstagare” (1908). Exempel på samtida juristresenärer var advokaten John Tjerneld, som studerade hovrättsprocessen i Hamburg och Berlin,16 och Karl Schlyter som i egenskap av sekreterare i processkommissionen från 1910 gjorde flera resor till Tyskland, Frankrike och Österrike.17 Gustav Olin anlitades också av justitiedepartementet när frågan om lagstiftning om stiftelser aktualiserades 1915. Också detta svårplacerade rättsbegrepp i vår civillagstiftning analyserade Olin på ett förtjänstfullt sätt, även om det inte blev föremål för lagstiftning. Däremot skrev han i Nordisk Familjebok (2 uppl.) ämnesordet ”Stiftelser”. Det var en artikel som för lång tid framåt framstod som vägledande på detta rättsområde. Även om det 1929 tillkom en lag (1929:116) om tillsyn över stiftelser dröjde det till år 1994 innan Sverige fick en stiftelselag (1994:1220). Också beträffande reformeringen av straffrätten gjorde Gustav Olin avtryck. Han satt med i presidenten Berndt Hasselroths strafflagskommission från 1916. Sitt arbete i denna del har han redovisat i den omfattande artikeln ”Den svenska strafflagsrevisionen” i Svensk Juristtidning 1924. (s.321 ff). Artikeln visar på Olins förtrogenhet med sin samtids europeiska teoretiska diskurser om straffrättens allmänna grundfrågor. Gustav Olin avslutade sin domarkarriär som hovrättsråd och divisionsordförande i Svea hovrätt. Han blev enligt Petrén aldrig erbjuden en plats i Högsta domstolen. Det förklaras bäst genom hans säregna personlighet. ”[H]an var en stark personlighet, vars utveckling mestadels bestämdes av hans eget väsens lagar, men i vissa hänseenden tedde han sig likväl som en produkt av den speciella hovrättsmiljön, låt vara att de drag det här gällde hos honom voro renodlade på ett sätt som i allmänhet saknade motsvarighet hos andra.” (Sture Petrén). Med sina omfattande teoretiska kunskaper, sin akribi och grundlighet mindes man honom som en av hovrättens främsta krafter. Att hans karriär med dessa egenskaper inte kröntes med ett ledamotskap i Högsta domstolen ansågs bero på ”vissa personliga särdrag”.19 51 kjell å modéer 14 Stockholms stads adresskalender 1921, 794. Adresskalender 1926; Stockholms stadsarkiv, Register till mantalslängder och mantalsuppgifter 1901–1935, O Män 8 15 Jan Olof Sundell, Tysk påverkan på svensk civilrättsdoktrin 1870–1914, Rättshistoriskt bibliotek, Bd 40, Stockholm 1987. 16 John Tjerneld, Från tyska domstolar. Några iakttagelser under en koret studieresa. I: Förhandlingarna vid Sveriges advokatsamfunds årsmöte i Stockholm den 11 juni 1909, Stockholm 1910, 85 ff. 17 Jan Olof Sundell, Karl Schlyter, en biografi Norstedts, Stockholm 1998. 18 Gustav Olin, Den svenska straffrättskommissionen, Svensk Juristtidning 1924, 5 ff. 19 Sture Petrén, a.a. (1957), XXXIX.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=