”någon tvingats deltaga i arbetsinställelse eller hindrats att återgå till arbetet”. 1897 utvidgades straffbudet till att gälla även den som hindrade någon ”att öfvertaga erbjudet arbete”. 1899 skärptes lagstiftningen ytterligare till att omfatta ävenförsök att vidta någon av de förbjudna åtgärderna, den så kallade Åkarpslagen.44 En annan idé var att följa tjänstehjonsrätten och utveckla föreskrifter om innehållet i individuella avtal. Den tredje linjen som sakta drogs upp gick ut på att integrera kollektivavtalen i statens rättsregler. Arbetsgivare och konservativa politiker stod i 1900-talets början bakom flera lagförslag enligt de två första linjerna. Kommittébetänkanden 1900 och 1901 följde traditionen att fokusera på individuella arbetskontrakt, försöka uppdatera legohjonsstadgan från 1833 och näringsfrihetsförordningen från 1864 och att bygga under med straffrättsliga sanktioner mot strejkande arbetare. Man försökte bevara den patriarkalt-etiska relationen mellan husbonde och tjänstefolk. Enligt förslaget 1900 skulle arbetsgivaren till exempel ansvara för att tjänstefolket besökte högmässan minst var tredje söndag. 1901 hade de paternalistiska inslagen tonats ner något, men i stort sett traskade man vidare i etablerade, sekelgamla fotspår.45 Förslagen 1900 och 1901 föll på grund av motstånd från en allians mellan liberaler och socialdemokrater. Men arbetsgivarna började så smått byta positioner och närma sig det tredje, ”kollektiva” alternativet. På bara några få år visade man, liksom något senare konservativa riksdagsmän, ökat intresse för att ge arbetslivets stora organisationer status av juridiska personer som kunde dömas till skadestånd om de bröt avtal. Hand i hand med den förskjutningen gick en växande ambition att uppfatta centrala förhandlingar som instrument för att både reglera individuella anställningsavtal och, inte minst, förhindra stridsåtgärder inom arbetslivet. Den pragmatiska, ”nya”, inställningen kunde hämta teoretiskt stöd från den gamla föreställningen att sedvänjor utgjorde en viktig rättskälla. 1905 hävdade representanter för arbetsgivarna att arbetsavtal borde regleras i enlighet med de moderna former i vilka de visade sig. På grund av radikalt förändrade faktiska förhållanden, som ansågs ha sin egen inneboende kraft, var det helt enkelt inte längre möjligt att bygga lagstiftningen på individuella faktorer. Fackföreningarnas makt var ett faktum och de måste involveras i processen.46 Nu formulerades § 23 i SAF:s stadgar, senare mer känd som ”§ 32”: varje kollektivavtal måste uttryckligen garantera arbetsgivarens rätt att ”fritt antaga och avskeda arbetare, att leda och fördela arbetet och att begagna arbetare från vilken förening som helst eller stående utanför förening.” Ingen annan del av kollektivavtalen skulle bli så omstridd. Året därpå, 1906, enades SAFochLO om ”Decemberkompromissen” där LOaccepterade § 23, medanSAFerkände föreningsrätten.47 Avtalet var nästan identiskt med det nyss nämnda danska Septemberforliget. Samma år, antog riksdagen en lag om frivillig medling i arbetstvister, vilket innebar ett genombrott för statens intervention i förhållandet mellan arbetsmarknadens stora organisationer.48 Men trots allt detta var rättsläget oklart, 32 gustav olin och den svenska arbetsrättens historia 44 SFS1893:37; SFS1897:37, 38; SFS1899:55. 45 Förslag till lag…1900, s. 90-91, 110-111; Förslag till lag…1901, kap. 9-10, s. 15-18, 56-59, 72, Appendix, s. 3. 46 Schiller 1967, s. 25, 27, 39-41; Sigeman 1989-90, s. 198. 47 Schmidt 1950, s. 23; Schiller 1967, s. 39. 48 Prop. 1906:84; SFS1906:113.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=