Eden hade emellertid inte endast en betydelse i bevisrätten. År befallde kejsar Justinianus att hans tjänstemän skulle avlägga ed vid Gud och evangelierna. Den heliga skrift skulle ständigt finnas på domarbordet.59 Ederna hade även stor betydelse i den medeltida förvaltningen, där förhållandet mellan kungen och länsherren och andra underlydande bekräftades genom ed.60 Edens betydelse för kyrkan skall därför ses i ljuset av den betydelse ederna hade i samhället, och särskilt gäller detta de kungliga kröningsederna. Dessa kungliga eder låg till grund för medeltidens konstitutionella tänkande och gav kyrkan en position i den världsliga makten. Även biskoparna var skyldiga att avlägga trohets- och lydnadsed till påven. Dessa eder var ämbetseder men medförde inget länsförhållande mellan påven och biskoparna.61 Reformatorerna – Luther, Melanchthon – förde vidare den medeltida omtolkningen av edsförbudet men kritiserade vissa specifika eder, till exempel biskoparnas ed till påven. Nutidens ämbetseder har en bakgrund i särskilt de kungliga kröningsederna.62 I års lagstiftningsärende anförde ärkebiskopen, att det enligt allmänkyrklig tradition anses tillåtet för en kristen att avlägga ed, om staten kräver det.63 I förarbetena till års lagändring anfördes, att edgång som ett medel att garantera uppfyllandet av ämbetsplikt hade ett mycket gammalt ursprung inom rätts- och statslivet. Med äldre tids uppfattning om religionens funktion i samhället var det naturligt, att ämbetets plikter inte bara underströks genom risk för världsliga straffpåföljder utan också genom föreställningar om påföljder av religiös art.64 Tiden var dock mogen för en förändring på denna punkt. 59 Otto, Carl Ed.; Schilling, Bruno och Sintenis, Carl Friedrich Ferdinand (utg.), Das Corpus Juris Civilis in’s Deutsche übersetzt, band 5, Leipzig 1832, s. 407 f., Schwarz, Joachim, i Evangelisches Kirchenlexikon. Internationale theologische Enzyklopädie, 3 uppl., band 1, Göttingen 1986, sp. 988 f., Kreüger, a.a., s. 589. 60 Erler och Kaufmann, a.a., sp. 867 f. 61 Landau, a.a., s. 385 f. 62 Landau, a.a., s. 385 ff. 63 Ds Ju 1975:1, i prop. 1975/76:64 s. 79. 64 Ds Ju 1975:1, i prop. 1975/76:64 s. 92. Jfr också 1876 och 1886 års riksdagsdebatter, se Malmer, a.a., s. 244-257.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=